Den där förbannade häxan

Jaaaaa fredag! Fredag betyder att i morgon är det lördag och lördag betyder sovmorgon! Jag är ingen morgonmänniska helt enkelt så att alarmet ringer klockan sex på vardagar är att likställa med tortyr för mig.

Gruppen igår var värdelös, förutom tjejerna där som alltid får mig att skratta. Helt plötsligt har de bestämt sig för att flytta gruppen till måndagar utan att vi faktiskt fick en ordentlig förklaring utan de mumlade lite om "planering" eller vad de nu sa. Sen säger de till ena tjejen där att hon kan ju planera sitt jobb runt gruppen för det gjorde hon ju när hon började, då planerade hon jobbet runt att gruppen är på torsdagar. De frågade inte ens om hon kunde, utan sa bara att hon kan göra så.

Själv är måndagar sämsta dagen för mig för att jag dels har individualterapin på morgonen och ska jag på grupp på eftermiddagen får jag i stort sett tillbringa dagen med att sitta och åka buss fram och tillbaka eller gå runt på stan i några timmar och göra ingenting. Sen är måndagar ingen bra dag för Leo att gå sent då han är väldigt trött pga omställningen mellan vardag och helg, omställningar är ju inte hans grej som vi vet. Så jag vet faktiskt inte hur han ska fixa att gå så sent just den dagen.

Och sen ska en av dem hela tiden pusha, pusha, pusha mig. Att de uppmuntrar en kan jag ta utan problem, vilket de flesta gör. Men en av dem pushar mig för långt varje gång. Jag vet inte hur många gånger jag fått greppa tag i stolen för att inte kasta mig över bordet och klappa till henne. Igår sa den ena " ja, men du försökte (vi diskutera min läxa) och det är bra gjort". Sen var det bra så. Men då ska hon självklart öppna käften och börja pusha mig istället för att fortsätta att uppmuntra till att försöka så kräver hon att jag SKA.

Jag har inte sysslat med känslor på mååååååååååånga år. Det finns ju en anledning till att jag stängde av och i stället förvandlade alla känslor till ilska. Nu vet jag inte ens hur man känner när man är ledsen, orolig, rädd osv utan jag blir förbannad. Efter att ha haft det så i så många år krävs det liiiite tid för att vända det igen och lära mig att känna de andra känslorna. Men då ska hon pusha, pusha, pusha och kräva att jag ska fixa det på en gång som att trycka på nån satans knapp. Det enda som händer är att knappen till impulsen att klappa till nån trycks in.

Min dbt-sköterska vet att jag har ingen lust att ta i känslor med tång ens. Så hon tar det lugnt, tar det steg för steg i min takt även om vi på ett år inte kommit så många steg framåt. Men hon låter mig ta det i min takt, vilket också är enda anledningen till att jag går dit. Men så kommer den där andra skatan och ska tvinga mig att gå längre än jag är redo. Funkar inte så, sorry. Det enda som händer är att jag blir förbannad, skiter i det hela, struntar i hemuppgifterna vi får eftersom hon aldrig nöjer sig så varför ens försöka  när jag vet att jag bara kommer att bli förbannad nästa gång när vi ska gå igenom det och hon inte nöjer sig med det jag gjort.

Fuck, nu blev jag arg igen. Dags att dra på sig träningskläderna och träna ur sig all frustration.

Helger innebär några timmars extra sömn!

Hur korkad får man bli?

Dagen här startades med en mening jag hör allt för ofta. "Mamma, vet du vad C (trollens pappas sambo) säger? Att du och pappa har kommit överens om att vi får stanna där till tisdag." Eeeeh, vi har inte ens varit i närheten av att diskutera något sånt. Jag är så sjuuuuukt trött på hennes konstanta lögner. Och är hon så totalt efterbliven att hon inte fattar att trollen faktiskt har tillräckligt med IQ för att veta att hon ljuger? I vanliga fall brukar jag säga något i stil med att hon missuppfattat eller kanske hört fel. Men den här gången sa jag rakt ut att nej, pappa och jag har inte diskuterat något sånt utan det där har C hittat på helt själv.

Jag vet att du läser här, så ta till att du ska inte diskutera nånting med mina barn vad gäller hur de bor, hur umgänget är eller nånting annat. Det rör enbart mig och deras pappa, du är inte på något sätt inblandad i det. Ni är sambos, that's it. Du har inte på något sätt nån rätt att fatta något som helst beslut som rör barnen. Det enda som händer är att barnen tappar lusten att åka till er. Vilket var vad som hände i morse. Nu pratar båda två om att de kanske vill vara hemma i helgen. Så här har det varit i över ett år nu och jag börjar att ledsna rejält. Lögn på lögn på lögn på lögn och så slutar det med två ledsna barn. Jag är så sjuuuukt less på att ens höra hennes namn nämnas för jag vet att nämns hennes namn följs det av ännu en lögn hon hittat på.

Jag vet inte vad hon är ute efter. Försöker hon på fullaste allvar att vända trollen emot mig? Tror hon att det funkar är hon mer korkad än jag trodde var möjligt. Eller är hon så osäker på sig själv att hon försöker att trycka ner mig? Även i det fallet är hon mer korkad än jag trodde var möjligt. Ja, jag startar morgonen med att konstatera att oavsett vilken anledning hon har till sina lögner är hon mer korkad än jag trodde det var möjligt.

Puckade pervon, BUP och matkasse

Idag blev det lite sovmorgon, nästan en timma. Maja ska ju till BUP idag så det är ingen skola för henne. Och Leo börjar tio i nio så då behöver man inte gå upp klockan sex utan kan sova till klockan sju.

Nån idiot kommenterade ett inlägg där jag har en bild på Maja som sover, har bar överkropp och täcket vid midjan. Han undrade hur jag tänkte för att vem som helst kan ju använda bilden hur som helst. Eeeh jaha? Ska hon inte få leka i lekparken på sommaren heller i litet linne och shorts? Eller bada på stranden i bikinitrosor? Bara för att nån snuskgubbe kanske tittar på henne och tänker på saker som inte går ihop med barn? Hur exakt drabbas hon av att ett pervo surfar in på min blogg, ser en bild på henne och sen leker med sig själv? Det är en bild! Det är inte min dotter han ger sig på utan han lever ut sina fantasier via en bild. Precis som han kan göra med barn i lekparken, på stranden, på skolgården, på stan. Ska jag hålla henne inlåst i vinteroverall dygnet runt? Och om det första du tänker på när du ser den bilden är att den kan användas fel, så är det väldigt oroande. Om du tänker pervo det första du gör när du ser en bild på en sovande åttaåring som inte har pyjamas så är det nog dina tankar du bör oroa dig över, inte vilka bilder jag lägger ut på mina barn. Jag ser ett sovande barn som inte gillar pyjamas när det är varmt, du ser något sexuellt.

Så ja! Nu har jag spytt ur mig det.

Idag blir det en borta-dag. Först ska ju Maja vara på BUP klockan tio. Hon är färdig där vid elva. Klockan ett har hon tid på vårdcentralen. Jag behöver en ny remiss för astmautredning för den hon gjorde tror jag inte det minsta på. Om hon inte hade astma, hur kommer det då sig att hon behöver två astmamediciner vår, vinter och höst? Nej, det där får de göra om och göra mer noggrant. De tog längre tid på sig med pricktestet än med hennes astmautredning. Sen ska jag även be om att hon ska få Ventoline i inhalator istället för flytande. Hon behöver ha med sig den till skolan och det går inte om hon har flytande.

Maja är lika glad för det eftersom det betyder att hon får äta lunch på stan, vi hinner inte hem mellan. Hoppas bara att hon inte väljer McDonalds. Eller ja, vi går till Corner på en gång så blir det bra.

När hon är färdig på vårdcentralen är det dags att åka och hämta Leo. Sen en promenad till ICA för att hämta den här veckans matkasse. Det var så mycket gott i den den här veckan så magen kurrade när jag läste mailet förra veckan. Jag ska även passa på att hämta ut ett paket som jag inte har någon aning om vad det är. Det låg en avi i brevlådan i fredags, men då hade vi precis kommit hem ifrån ICA och jag hade ingen lust att gå tillbaka. Så det tar vi idag när vi ändå ska dit.

Ett barn med bar överkropp som äter frukost. Är det också fel Olof?

Och så kör vi ett varv till

Det finns inget mer jag önskar än att mina barn ska ha en bra kontakt med sin pappa. Med det sagt, så börjar jag att ledsna sjukt på att varje gång Maja träffat sin pappa och hans nya är det nånting hon är ledsen över och ber mig att prata med pappa om det.

Dagens konversation lät så här:

Maja: Mamma, C säger att jag måste borsta håret även fast det gör ont
Jag: Ja gumman, hos pappa och C är det ju pappa och C som bestämmer
M: Men hon säger att jag måste göra det när jag är hemma också
J: Ja, fast här bestämmer ju faktiskt jag så du måste inte alls göra det
M: C säger att om man inte borstar håret så kommer man att tappa allt hår och bli flintskallig och inte ha något hår alls
J: Va? Nej man tappar inte allt hår för det. Man tappar mer hår av att borsta det än att bara reda ut det med fingrarna. Men man tappar inte allt hår vare sig man borstar eller låter bli.
M: Nej jag vet mamma. Man är dum om man ljuger och skräms för att kunna bestämma.

Jag, som aldrig blir svarslös, blev det faktiskt nu. Självklart vill jag hålla med min dotter om att det är dumt att ljuga och skrämmas. Speciellt när en vuxen gör det mot en åttaåring för att få som man vill. Även om hon ska ge blanka fan i vad mina barn måste och inte måste göra hemma hos mig. Men jag är också väldigt noga med att aldrig säga något negativt varken om pappa eller pappas flickvän. Nog för att jag kan skriva både det ena och andra, men inget av det skulle jag nånsin säga till mina barn, utan det är mina åsikter enbart och barn ska inte blandas in i konflikter mellan vuxna.

Jag frågade Maja om hon inte missuppfattat något, men hon kunde återge konversationen i stort sett ordagrant. Och så kom det gamla vanliga: "mamma, kan du säga åt pappa att de inte ska ljuga och försöka skrämmas". Självklart gumman. Trots att jag vet att allt blir mitt fel om jag hör av mig, så ska min dotter alltid känna att jag stöttar henne till 100%. Hon ska inte behöva ta en konflikt med sin pappa, jag tar den mer än gärna åt henne för att hon ska slippa. Men som svar på smset fick jag att det hade hon minsann inte alls sagt. Neh självklart, min dotter är så manipulerande att hon faktiskt kan ljuga ihop något sådant. *Facepalm*

Sen fortsatte vi att kvällsmysa tills båda trollen gäspade så ögonen gick i kors och det var dags för dem att krypa ner under täcket. När jag var inne för att säga god natt till Maja så satt jag på sängkanten och småpratade lite som jag alltid gör med båda två när de ska sova. Då säger hon: "mamma. När pappa och C alltid ska bestämma precis allt så känns det inte bra att vara där. Och det känns ännu mera inte bra (älskar hennes sätt att uttrycka sig ibland:) ) när de försöker bestämma vad jag får och inte får göra när jag är hemma. Det gör ont i magen när jag tänker på pappa." Lilla gumman, det gör ont i hjärtat av att höra att det gör ont i magen. Jag sa åt henne att självklart önskar jag att hon ska ha en bra kontakt med sin pappa eftersom att jag vet att han är viktig för henne, men att jag aldrig kommer att tvinga iväg henne om det inte känns bra för henne. Att pappa alltid är välkommen hit att träffa dem om det är pappahelg men det inte känns bra att åka.

Jag sa åt henne att hon ska ju till Cecilia (hennes psykolog på bup) på måndag och det brukar ju alltid kännas bättre när hon är där. Och det höll hon med om. Sen småpratade vi lite om boken hon läser för att försöka att få henne på andra tankar. Sen när jag reste mig upp och skulle gå därifrån så sa hon: "mamma, om du skulle tvinga mig till pappa skulle jag gå sönder. På insidan. I huvudet och hjärtat."

Lilla gumman. Om du bara visste att din pappa försöker tvinga dig, bakom ryggen på dig. Jag fasar för den dagen du får veta det för jag vet hur sviken du kommer att känna dig. Jag vet att det kommer att för alltid förstöra din kontakt med din pappa, för jag vet att du aldrig skulle förlåta honom för det. När han säger åt dig att han aldrig kommer att tvinga dig att komma dit, och sen går bakom ryggen och försöker att göra just det. Att tvinga dig. Så att du går sönder. På insidan. I huvudet och hjärtat. Jag hoppas att han tänker om, att han inser att han kommer att förstöra eran relation för alltid, och att han istället faktiskt tar sig tiden att prata med dig för att ta reda på varför du inte vill åka dit, och vad han kan göra för att det ska kännas bättre. Med tvång skapar man inga starka anknytningar.

Ändrade planer för helgen

Jaha, den här fredagen blir inte alls som jag hade tänkt mig. Maja, Leo och jag kom förra veckan överens om att när det är pappahelg så ska de i alla fall åka dit på fredagen, och så när de väl är där bestämma sig för hur de ville göra. Om de ville komma hem på kvällen, lördagen eller söndagen. Men igår började Maja gnälla över huvudvärk och ont i magen. Hon åt mindre än hon brukar till middag. Och så kröp det fram; hon vill inte åka till pappa. Hon vägrade att åka dit. Hon sa att hon vill träffa pappa, men att hon vill göra det här, inte åka dit. Så jag sa att hon kan ju säga det till pappa, att han kan komma hit. Men efter två sms om det när han inte svarade på det utan svarade på något helt annat så gav hon upp och lade undan telefonen med orden "jag vill inte träffa pappa nu när han inte svarar".

Fem minuter efter hon hade lagt sig kom hon upp storgråtande. Över pappa. Över att hon tycker att han gör fel. "Mamma, varje gång när vi inte åker till pappa så säger han att han saknar oss jättemycket, men han kan inte sakna oss för då hade han kommit hit och hälsat på." Vilket hon ju har rätt i. Om man saknar någon massor så tar man alla chanser till att träffa den personen. Inte en enda gång när trollen valt att stanna hemma har han kommit hit, utan då helt enkelt valt att inte träffa dem den helgen. En gång åkte de till Leos lekland över dagen. That's it. Eftersom han är deras pappa står min dörr alltid öppen för honom. Att få träffa honom står inte högst upp på min önskelista precis, men trollen vill träffa honom och då är det självklart att han får komma hit och träffa dem när han vill. Men han väljer att inte göra det. Så hon grät sig till sömns, liggandes på min arm. Hon var närmare nio innan hon somnade. De sista fem minutrarna fick jag henne lite lugnare i alla fall.

Så idag blir det en annorlunda fredag än vad jag hade planerat. Fredag är tvättdag här hemma så det kommer att sysselsätta mig större delen av dagen. Ska även köra ett pass till idag efter att Leo är lämnad. Igår tog jag det lite lugnare med vänsterbenet och knät ömmade inte efter så det blir att ta det lite lugnt idag också. Jag måste köpa nya skor med en bättre sula som dämpar.

När trollen slutar blir det ICA och handla hem till helgen. Fredagsmys och lördagsgodis. Och basvaror som behövs till nästa veckas matkasse. Jag fick mail igår om maträtterna och hjälp vilken god mat vi kommer att få äta. Och en lista på vilka basvaror som inte skickas med. Jag hade det mesta förut två svaker.

Sen ska vi hem, jag ska fortsätta tvätta och så ska vi mysa hela fredagen. När trollen har somnat blir det cola och en skål med popcorn åt mig och tidigt i säng.

Älskade stumpa vad jag önskar att jag kunde göra mer än att bara torka dina tårar

Sveriges sämsta fritids

Det var en väldigt ledsen Maja som klev in genom dörren strax efter klockan två. En väldigt ledsen tjej som hade så ont att hon skakade.

På fritids så hade hon varit ute och klättrat i träd. På nåt sätt så hade en gren letat sig in under jacka och tröja och rivit upp ett 10 cm långt sår på hennes rygg, med 1 cm svullnad på varje sida om såret. Tro fan att hon hade ont. Jag frågade varför hon inte sagt till någon på fritids så hade hon ju fått komma hem.

Men se, hon hade sagt till på fritids. Svaret hon hade fått var att hon skulle ju ändå gå hem om 10 minuter så hon kunde vänta, och gjorde det ont kunde hon sätta sig ner på en stol en liten stund. På fullaste allvar. Personalen tröstar alltså inte ens en ledsen åttaåring som har så ont att hon skakar och inte kan sluta gråta. Inte heller ringer de till mig för att se om jag är hemma så att hon fick komma hem tidigare, hon var tvungen att vänta de 10 minuter som var innan hon skulle gå hem. Så hon ska sitta på en stol, ensam utan att bli tröstad, i 10 minuter och gråta? Jag blev rosenrasande när hon berättade det. I morgon ska jag gå dit och berätta precis vad jag tycker och tänker om dem. Det är ju inte första grejen nämligen, men den mest allvarliga än så länge. Hur kan man låta en liten ledsen åttaåring sitta ensam och ha ont?

Maja och jag kom överens om att i fortsättningen får hon hoppa över fritids de dagar jag är hemma. Så det blir torsdagar när jag har DBT, och de fredagar hon ska till pappa. Sen kan det ju hända nån gång ibland att jag har något möte eller så. Men annars får hon gå direkt hem. Hon som enda sen sexårs älskat fritids. Hon har alltid haft möjligheten att gå direkt hem efter skolan, men går oftast till fritids. Men nu när hon började tvåan var det byte av fritids till åk 2-3 och sen dess har det varit konstanta problem.

I en timma snyftade hon. I vanliga fall slutar hon gråta efter max en kvart oavsett vad det är. Så att hon gråter i en timma betyder att hon hade riktigt ont. Vi satte på plåster för att skydda så att inte tröja och jacka skulle skrapa emot.

När hon kom ut efter duschen ikväll så grät hon igen. Det hade gjort jätteont när hon duschade. Så vi kröp upp i soffan ihop innan tandborstningen så fick hon lugna sig. I morgon får hon hoppa över gympan eftersom de måste duscha efter. Så efter att jag lämnat Leo på dagis ska jag svänga förbi hennes klassrum och prata med hennes fröken om det.

Puckade människor och utvecklingssamtal

Onsdag och mitten på veckan. Somnade riktigt gott igår när jag väl kom i säng. Pillade lite hit och dit med mobilen och fick ordning på det till slut så att jag kunde skicka sms.

Sängen blev inte såld igår. Jag mailade henne för att fråga vid ungefär vilken tid hon skulle komma, men då hade hon fått förhinder och kunde inte. Eh, ursäkta, men kunde hon då inte mailat om det? Hade jag inte frågat hade jag inte fått veta. Bordet blev inte heller sålt, whee. Hon skulle komma strax efter fyra, men strax innan klockan åtta hörde hon av sig om att det hade kört ihop sig. Mjo sånt händer, men är det för mycket begärt att ta upp telefonen och höra av sig istället för att jag går och väntar i fyra timmar. Suck vad trött jag blir på människor.

Idag blir det som vanligt träning efter att jag lämnat Leo. Sen duscha och göra mig i ordning för att vara på Majas skola klockan tolv för utvecklingssamtal. Då ska hennes fröken också få lappen med datum när Maja ska vara på BUP, och så ska vi diskutera hur vi ska lägga upp hur vi ska göra med att hon ska ta igen det hon missar de dagarna.

Sen blir det hem och fixa och dona. Kommer nog inte hinna så där värst mycket mellan träning och utvecklingssamtal så det väntar snällt på mig tills jag kommer hem.

Andas

Jag ger mig själv tio minuter att sitta och göra ingenting på medan jag väntar på att Maja ska komma hem. Jag tippar på att hon kommer att behöva byta kläder eftersom det spöregnar ute och hennes regnkläder hänger här hemma.

Efter min DBT gick jag till apoteket för att hämta ut medicin, och sen behövde jag ett intyg på en annan medicin. Där fick jag verkligen öva på att inte agera på min ilska. Hon krävde nämligen att få se mitt pass när hon skrev intyget. Jag förklarade att det behövs inte för det är inom Norden jag ska åka. Hon fortsätter att hävda att johodå, jag behöver pass ändå. Jag pekar i rutan på intyget där det står att för resande inom Norden behöver man bara fylla i personnummer. Uppenbarligen var hon både efterbliven och icke läskunnig för hon fortsatte att hävda att hon behövde mitt pass. 20 minuter höll vi på sådär tills jag fick prata med chefen som fyllde i intyget utan problem, faxade iväg en kopia och gav mig originalet.

Tog bussen hem och tog ut min frustration på ett pass Zumba, senaste boxen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Den ger ju samma resultat men känns inte lika bra. Eller så är det bara jag som behöver vänja mig. Den känns i alla fall inte tillräckligt illa för att jag ska vilja hoppa över träningen.

Sen fick jag sätta full fart här hemma för klockan var halv tolv när jag vara färdig. Jag tror aldrig att jag duschat så snabbt tidigare. Hoppade i jeansen, letade upp en tröja som varit för liten men som nu sitter riktigt bra. Yey! Mer pepp! Sen blev det i stort sett löpande band-principen här hemma. Jag gick ifrån en grej till en annan för att hinna färdigt innan Maja slutar så att jag kan umgås med henne och Leo på eftermiddagen istället för att fixa hemma.

Och nu är jag äntligen färdig. Det snurrar en tvätt med handdukar som är färdiga om en timma och ska hängas upp men förutom det är det inget kvar att göra. Så nu andas jag i väntan på Maja.



Inte ens en månad mellan bilderna och man ser en stooor skillnad på ansiktsformen. Första bilden har jag runt ansikte på och man ser min lilla dubbelhaka. Andra bilden ser man att rundheten och dubbelhakan är borta.

Skitungar och fläskkotletter

Jag valde helt klart fel pass idag. Sculpt and Tone kanske jag skulle köra när jag faktiskt förbränt tillräckligt. Ingen mening med att skulptera när det inte syns under bilringen. :) Men innan träningen så veckohandlade jag. Det gick på totalt 45 kr. Jag är fullt allvarlig. 45 kr och då har vi så vi klarar oss hela veckan förutom mer mjölk som kommer att behöva handlas på fredag. Nu hade jag iofs det mesta hemma, och både frukt och grönsaker fanns också hemma sen vi var och handlade i helgen.

För varje sak jag strök på dagens att-göra-lista så dök det upp två nya kändes det som. Jag blev aldrig färdig. Vid ett tog jag en pause och åt lunch. Laxröra med pasta och massor med grönsaker. Mums mums. Sen helt plötsligt var jag ändå färdig med allt som stod på listan och jag hade till och med lite tid över till att sitta och fixa vid datorn innan Maja kom hem.

Det blev lite tid till att umgås innan det var dags att hämta Leo. Maja åt mellis och jag satt med vid bordet. Vi pratade lite om vad hon gjort under dagen och tankar som rörde sig i huvudet. Jag älskar den timman vi får bara hon och jag på eftermiddagen när jag får ta del av hennes innersta.

Trollen gick ut och lekte efter att vi läst, avklarat Majas läsläxa och Leos lästräning. Då hör jag plötsligt ungarna skrika högt, hör Leo ropa "Skynda att öppna dörren Maja" och sen rusade de in in trappen. Jag tittar ut och ser en liten skitunge, max fyra år, stå med en stor sten i handen, större än om jag skulle knyta min näve. Drar på mig skorna, trollen följer med ut och oj vad arg jag var. Dock betedde jag mig faktiskt vuxet. Till en början. De första fem minutrarna tittade han inte ens på mig, nästa fem minuter tittade han fortfarande inte på mig. Jag sa åt honom att jag kan minsann stå där hela veckan om det är så, och att vi kommer att stå där tills han säger förlåt.

Efter sammanlagt 20 minuter började jag att tröttna, främst för att jag var tvungen att börja med maten och för att jag inte uppskattar att en liten skitunge upptar min tid när jag kan spendera den på bättre sätt. Så arg som ett bi, och ännu mera arg för att ungen vägrar att be om ursäkt och står med näsan i vädret förklarar jag att om man kastar grus hårt på någon så gör den illa sig, och det är förbjudet att göra illa något. Och att ta en stor sten och sikta mot någons huvud är att hota och det är också förbjudet. Och vad händer om man gör något som är förbjudet? Jo farbror polisen kommer. (Innan ni går i taket kan jag förklara att jag i en kvart försökt vara pedagogisk och pratat om att det är fel att göra illa andra, att man ska vara en bra kompis osv osv osv men skitungen bara stod med näsan i vädret heeeela tiden jag pratade.)

Skitungen vägrade fortfarande att be om ursäkt. Så jag plockade upp min mobil ur fickan, sa att han hade en sista chans på sig att be om ursäkt annars skulle jag ringa polisen. (Jag veeeet, fyyyyy vad fel.)  Då spottade han ur sig ett "förlåt då!" till Maja, Leo hade tröttnat för länge sen och gått in. Jag sa åt honom att nästa gång mina ungar kommer ut i lekparken är det bäst för honom att han inte ens tittar på dem och om han så mycket som kastar ett sandkorn på nån av dem så kommer jag att jaga honom genom hela området. (Ja ännu mera fy men vad fan han var en riktig skitunge okej?) Siktar nån emot mina barns huvuden med en sten som är tillräckligt stor för att kunna krossa skallbenet på dem så tänker jag inte ta fram fingerdockor och göra pedagogisk teater tills alla håller varandra i handen och sjunger glada sånger ihop.

Resten av eftermiddagen blev mys med trollen. Maja blev överlycklig att vi skulle äta fläskkotlett och smällde i sig tre (!) stycken. Leo som inte fixar köttbitar fick hamburgare. För honom är det skillnad på bitar, som kotlett, och pressat kött, som hamburgare. Mamsen ringde när jag ätit färdig och vi pratade en stund. Hon kommer över i morgon för då kunde hon stanna längre än hon hade kunnat idag.

Nu är trollen nerbäddade i sina sängar, de har fått pussar och kramar i massor och det är lugnt och tyst. Jag ska ta kvällsdosen medicin, borsta tänder, tvätta ansiktet, hoppa i favoritpyjamasen och sen blir det sängen och serier. Eller ja, i alla fall ett avsnitt av något innan jag somnar som jag gjort varje kväll.



 

Så arg så att jag kokar

Hur skönt det än är att få hem trollen har jag alltid en liten klump i magen innan. För jag vet att Leo kommer att rasa ihop. Och jag vet att Maja kommer att berätta om saker som får henne att må dåligt. Jag kan minnas sist hon var där och jag inte behövde skicka sms till honom efter att hon kommit hem. Det är alltid nånting hon vill att jag ska säga till honom om som fått henne att känna obehag. Idag var inte annorlunda.

Tio minuter efter att de kommit hem bröt Leo ihop första gången. Han provade overallen han hade förra vintern och den var för liten. Det samma gällde den ena höstjackan. Den var lite för kort i ärmarna och då kom nästa utbrott. Ungefär en timma efter de kommit hem satt Maja vid sin dator och jag satt vid min medan jag väntade på att tvätten skulle bli klar. Då säger hon helt apropå ingenting att pappa hade satt sig med henne i ett rum ensam och frågat ut henne. Då säger Leo att det gjorde pappa med honom också. Men seriöst, hur dum i huvudet får man blir?? Sätta sig och förhöra sina egna barn. Maja berättade lite om vad pappa frågat om, men Leo knep som en mussla men man såg på honom att han inte heller mådde bra av det som hänt. Efter att Maja berättat frågar hon om jag kan skicka ett sms till pappa och be honom att inte göra så mer, att hon säger själv till om hon vill prata om nånting.

Bland annat hade han frågat om varför hon oftare ringer mamma när hon är hos pappa än hon ringer pappa när hon är hos mamma. Ja, ska vi se nu hur många anledningar vi kan komma på utan att tänka efter? För att hon vet att mamma har ett intresse i henne medan pappa visar ointresse. För att mamma är hennes trygghet. För att hon vet att mamma alltid finns där. För att vi har världens mest starka anknytning som kommer av att jag gör allt för henne, och det vet hon. Googla anknytning så får du se att det innebär precis tvärt  om allt du gör.

Nej usch, nu blev jag lika upprörd som när Maja berättade om det. Nu ska jag tänka glada tankar. Som att vi fick 20 minuters extra mystid idag efter maten. Vi kröp upp i soffan alla tre, jag i mitten och trollen på var sin sida, och gjorde det vi kände för. Leo tittade på tv och jag och Maja läste. Båda trollen hade huvudet på min axel. Det är den absolut bästa stunden på hela dagen. Sen var det dags för sängen för dem. Maja fick lägga sig lite tidigare för hon var totalt slut redan innan maten. Så nu är det jag och soffan resten av kvällen.



 

Drama queen och lite shopping

Jag älskar min vårdcentral, jag kan aldrig säga det tillräckligt många gånger. Jag ringde dit för att höra om jag fick byta ut min antibiotika. Den gör ju ändå ingen nytta om den är så äcklig att jag hälften av gångerna måste spotta ut den. Den smakar ungefär som en mulltoa luktar. Mmmmm. Så ett samtal blev det till världens bästa vårdcentral. Förklarade för tanten som jag pratade med och hon skulle prata med en läkare och sen ringa upp mig. Min gamla vårdcentral har aldrig ringt tillbaka utan man får helt enkelt logga in på apoteket och se om det kommit nån medicin eller inte. Hon ringde upp en timma senare och sa att nu finns det nya receptet inne.

En promenad ner på stan en timma innan min DBT-grupp skulle köra igång. Första stoppet blev Apoteket. Hämtade även ut ny Ventoline åt Maja. Favoritapoteket hade självklart båda medicinerna inne. Sen ett varv hos second hand för att försöka hitta byxor åt Leo. Ingen lycka där, men hittade en söt duk till köket som fick följa med hem.

Istället in på Lindex, ta tre betala för två. Tack så mycket. Tre byxor åt Leo och tre par trosor åt Maja. Tio minuter tog den shoppingen. Sen iväg till gruppen. Idag var det bara jag och psykobruden. Jag har skrivit om henne förut, hon som har fördomar emot alla och bara kan prata om sina förbannade hästar. Idag fick hon ett utbrott. Hon är alltid sen mellan fem minuter och en kvart och har varit sen jag började i gruppen. Så idag fick hon en tillsägelse och hjälp vad hon exploderade. Har man inte kommit längre än så i sin känslohantering så är jag tveksam till att man nånsin kommer att fungera. Efter nästan 1½ år så fixar hon fortfarande inte att någon säger åt henne. I 30 minuter svor hon, förolämpade tjejen som sagt till henne, skrek och hade sig. För att avsluta med att hon får visst bete sig så för hon har ju Borderline. Skjut mig nån. Det har jag också men inte fan beter jag mig som ett as och använder diagnosen som en ursäkt. Sen stormade hon ut ut rummet. Priset som årets drama queen går till....

Det blev till slut i alla fall DBT. Idag en lite mer stressig grupp eftersom vi tappade 30 minuter. Vi håller just nu på med att analysera känslor. Oh Joy.

Hoppa på bussen, hämta Maja, hämta Leo, hem, starta tvättmaskinen med nya kläderna, läsa för trollen ur deras böcker, lyssna på Majas läsläxa, lyssna på Leos lästräning, fixa mat, diska, natta barn, ta kväll.

Jag kanske borde bjuda hem fk nån dag en torsdag efter gruppen. Enligt dem är min arbetsförmåga 100%. Mjo hejsan. Två timmar hemifrån på eftermiddagen och jag är så slut att jag inte ens orkar laga mat utan vi käkar matlådor. Två timmar en gång i veckan. Det är tydligen 100% arbetsförmåga. Fnittrar faktiskt bara jag tänker på det.

Trollen är stoppade i säng och nattade, jag har hoppat i myskläder och ska placera mig i soffan tills jag också ska krypa ner under täcket.

Hysteriska utbrott och bomullstuss

Usch vilken dag. Jag har bara mått mer och mer pyton under hela dagen.

Jag ringde kommunen så fort Maja gått till skolan. Blev runtkopplad, runtkopplad, runtkopplad och till slut bortkopplad. Arg som ett bi gick jag med Leo och veckohandlade. Leo var på ett strålande humör och vi fick en riktigt trevlig promenad.

Hem och packa upp, och ringa kommunen igen. Blev runtkopplad runtkopplad, runtkopplad och till slut fick jag prata med en handläggare. Men hon hade minsann inte tid. Hon tog mitt namn och nummer och lovade att lämna det vidare till en av hennes kollegor.

Storhandla och Leo fick välja te och kräm. Vika lite tvätt, diska, rulla cigg. Fortfarande har ingen ifrån kommunen ringt upp. Svära lite. Göra lunch åt mig och Leo. Äta, diska och ringa kommunen igen.

Den här gången var jag inte fullt lika trevlig utan hotade med både det ena och det andra med det tredje. Hon tog mitt namn, personnummer och telefonnummer och lovade mig att team leader skulle ringa mig.

Och det gjorde hon faktiskt, tio minuter senare. Och det var en av mina gamla handläggare. Hon höll med om att vikarien hade gjort fel. Han skulle antingen ha godkänt, eller ha bett att få in en komplettering. Han kan inte bara strunta i att ge mig ett beslut, för utan ett beslut kan jag inte ens överklaga beslutet att bordlägga min ansökan för det är inget riktigt beslut. Typ. Hon lovade i alla fall att se till att det blev fixad och pengarna skulle föras över idag eller senast i morgon.

Sen är det faktiskt rätt dimmigt efter det måste jag erkänna. Febern får huvudet att bara bestå av bomullstussar och jag har noll koll. Jag ringde skolan och sa att Maja kunde gå hem istället för till fritids. Och hem kom en tjej med blått hår, blåa ben och blåfläckiga kläder. Hon blev imponerad först att jag lyckades lista ut vilken färg hon använt till att måla draken med. :) Skicka in henne i duschen med stränga order om att tvätta håret minst tre gånger. Gå ut med soporna.

Sen vet jag inte riktigt vad jag gjort ärligt talat mellan att jag gick ut med soporna och tills det var dags att göra mat. Jag sa ju att huvudet består av bomull idag. Jag satt framför datorn och slösurfade, men kan inte komma på en enda sida jag kollat på eller en enda blogg jag läst.

Efter maten diskade jag medan Leo gjorde sig i ordning för en dusch. Duscha honom, smörja in honom, borsta deras tänder, mys i soffan. Leo lade sig vid rätt tid, men Maja lade sig för sent. Bomullstuss. Så nu ska jag ställa alarmet för i morgon innan jag glömmer det och sen blir det under filten i soffan tills det är dags att sova.

Drakmålning och puckade vikarier

En snorig morgon har vi här. Leo har varit snäll och smittat mig så halsen känns som den är vadderad med taggtråd och näsan är tio gånger större än vanligt känns det som.

Maja är pigg och glad och ska till skolan idag. Hon blev utvald till elevrådet och de ska måla draken idag. Den där draken har funnits där på skolgården sen jag var liten och vi bodde här. Leo är däremot fortfarande hängig så han får vara hemma med mig.

Idag blir det handling, både veckohandling och storhandling. Leo får följa med och veckohandla, han älskar det. Han får köra korgen och hjälpa till att välja. Knäppa unge som gillar att handla.

Sen blir det ett samtal till kommunen. I fredags fick jag ett brev med posten som jag trodde var min beräkning. Men nej, det var ifrån en vikarie som meddelade att min ansökan bordlagts tills min ordinarie handläggare var tillbaka. Problemet är bara att dels så stod det inte när hon är tillbaka, och dels är det mina hyrespengar det handlar om. Jag har iofs turen att hyra i andra hand av just kommunen så jag kan ringa och säga att hyran blir sen och förklara varför. Sen är det en tusenlapp i matpengar också som jag får vänta med. Pengar för läkarbesök, DBT och resor dit och hem som jag ligger ute med. Och tusen kronor är mycket för mig att ligga ute med. Varför har de vikarier för ordinarie handläggare när den vikarien inte gör nånting förutom att skicka ut brev om att ansökan får vänta? Gah, pucko!

Aja, som tur är så kan jag betala de räkningar som inte kan vänta och fortfarande ha matpengar kvar fram tills min ansökan godkänns. Så det är ju inte jätteakut vi måste ha pengarna idag. Men det irriterar mig. Det irriterar mig även att de bryter emot SOL, jag ska nämligen enligt den ha mina pengar senast idag om jag har fyllt i ansökan och lämnat in den innan ett visst datum. Då ska man ha pengarna tre dygn innan den sista säger lagen. Så jag ska strax ringa växeln för att höra när min handläggare är tillbaka, och sen ska jag be att få bli kopplad till avdelningschefen och så ska hon få höra ett och annat.

Men först ska jag få Maja redo för skolan. Hon har pratat hela helgen om att få måla draken och är ivrig att få komma iväg.

Maila för lösen

Igår var Maja väldigt konstig hela eftermiddagen men jag kunde inte sätta fingret på vad.

Efter att vi hade läst i trollens böcker skulle Leo lästräna. Maja brukar alltid sitta med men hon försvann. Så när Leo och jag var klara knackade jag på hennes dörr och klev in. Hon låg i sängen och läste men man märkte att det var nånting som var fel.

Vi småpratade lite och till slut började hon gråta. Det kom fram att bland annat håller Kim på att säga massor med saker om mig till Maja, rent skitsnack, och sen säger han att hon inte får berätta för mig. I två veckor har hon alltså gått och mått jättedåligt. Dels över vad pappa sagt, och att hon inte får säga något till mig vilket gör att hon känner det som att hon ljuger för mig. Lojalitetskonflikt deluxe för en åttaåring.

Nästan dagligen berättar hon saker för mig. Saker som är allvarliga nog för att få henne att må dåligt, men inte tillräckligt allvarliga för att jag ska kunna stoppa umgänget där utan att själv hamna i trubbel. Som alla konstiga regler pappa har som enbart är för att han KAN bestämma, inte för att det är nödvändiga regler. Som hur Leo ska sitta på toaletten. Jo det är sant, han måste sitta rak i ryggen under tiden han är på toa. Eller som att Maja måste borsta sitt hår nerifrån och upp, hon som inte gillar att borsta håret alls utan brukar reda ut det med fingrarna efter att det torkat när hon duschat. Och det är tusen såna saker som dagligen kommer fram. Vi kan sitta och småprata om hur det varit i skolan och så kommer det helt plötsligt "pappa säger att..." eller "Carolina säger att...".

Här hemma bestämmer jag över sånt som är nödvändigt, som när man ska gå och lägga sig för att man ska orka gå upp till skolan och dagis, när vi ska äta, när det är dags att duscha osv. Resten lägger jag mig inte i, det får de bestämma själva. För att de ska lära sig att fatta beslut och bli självständiga, och för att det är helt onödigt att skapa konflikter i onödan.

Så det var en väldigt ledsen tjej igår, som mår väldigt dåligt. Hon mår dåligt över vad pappa säger om mig, hon mår dåligt över att hon måste hålla det hemligt för mig, hon mår dåligt över att hon vill vara hos pappa men när hon är där är det jobbigt eftersom de bestämmer nästan hur hon ska andas. Det är ingen mening med att prata med Kim, för han säger bara att jag inte ska lägga mig hur de gör hemma hos dem. Och jag kan inte berätta att jag vet att han snackar skit om mig till Maja, för då kommer han ta ut det på Maja och hon kommer aldrig mer våga säga något till mig.

Så idag försökte jag att få tag på skolkuratorn så att Maja ska få gå och prata. Men det visar sig att de har bara en kurator på hela distriktet, som sällan är på hennes skola, och som dessutom har mer högprioriterade elever. Så Maja skulle få gå dit oregelbundet när hon råkar vara där och har en lucka över.

Så det blir BUP istället. Jag ska ringa dit när deras telefontid börjar 12.30 vilket innebär att jag var tvungen att avboka min DBT. Det gör jag med glädje om jag kan hjälpa Maja till att må bättre. Om hon och jag kan få verktyg för att handskas med allt så gör det inte att det blir bra automatiskt, men så att det blir mindre jobbigt och att hon kan fokusera på glada saker och inte bara jobbiga och ledsamma saker.

Så förutom att styra upp hab för Leo och bråk med skolan ska jag nu också styra upp hjälp och stöd till Maja samtidigt som jag på något sätt också ska hitta tid att lägga lite fokus på mig så att jag orkar. I helgen har Leo bestämt att han ska vara hemma och inte åka till pappa, så den barnlediga tiden blir mer och mer sällan.

Missförstå mig rätt, utan att blinka så gör jag vad som krävs för mina barn. För att de ska må bra. Jag tar vilka fighter som helst, när som helst och hur som helst. Men vad gör man när man fightats så länge att energin tar slut och det inte finns utrymme att fylla på den? Det finns ingen annan som fightas åt mig. Kim vägrar att följa med till habiliteringen och möten med skolan. Att Maja mår dåligt är tack vare honom och jag fightas med honom konstant om hur han får henne att må. Allt ansvar ligger på mig, ska det fixas får jag göra det, Kim struntar fullständigt i det. Vem fightas åt mig för mina barn när jag inte orkar mer?

Startar morgonen med ilska

Det är tur att man har barn som har lärt sig klockan. Maja kom in och berättade att nu var klockan minsann halv sju, duktiga mamman hade hade glömt att ställa alarmet igår kväll.

Idag kommer storhandlingen, så som vanligt kommer jag att få leka tetris i skafferiet för att få plats med allt. Nån dag borde jag verkligen plocka ur allt där och få nån ordning där inne. Det får bli nån dag när jag ändå känner mig självmorsbenägen. :) Mitt skafferi är ett enda stort, svart, hål.

Igår fick jag höra att skolan motsätter sig att ge Leo den hjälp han faktiskt kommer att behöva. Trots att det finns noggrant dokumenterat så hävdar de att han inte behöver det. Orsaken? Jo, de har faktiskt andra barn där som också har funktionsnedsättningar som faktiskt inte behöver varken anpassad studiegång eller resursperson. Eller så behöver de barnen det men skolan inte ser problemen? Och hur kan utredaren veta vilket stöd Leo kommer att behöva om ett år var också ett argument. Kanske för att hon är en av Sveriges bästa? Kanske för att det faktiskt är hennes jobb att veta sånt, till skillnad ifrån rektorns? Och för att skolan, enligt lag, är skyldig att ge varje elev det stöd den behöver. Så nu får jag rusta mig för krig. Skolplikt eller ej, min son börjar inte skolan förens den hjälp han behöver finns där ifrån första dagen.



 

 

Tandläkarstrul och bloggstrul

Äntligen kväll. Trollen är omstoppade och nattade, allt är klart och jag har två timmars egentid innan det är dags för sängen.

Att försöka boka ny tandläkartid till Maja var ju lättare sagt än gjort, de ringde aldrig upp. Så jag får ringa i morgon igen. Det är alltid så när man försöker att boka en tid där. Och sen har de mage att gnälla om man nån gång behöver ringa och omboka någon av trollens tider. Då får jag en lååång föreläsning om hur viktigt det är att gå på kontroller och sköta barnens munhygien och what not. Om det är så viktigt så kanske de ska ringa upp så att vi kan boka en tid. Mina barn har så bra munhygien att de bara behöver gå vartannat år på kontroll istället för varje. Kommer jag inte fram imorgon så skiter jag i det och väntar på nästa kallelse, jag vet ju att Majas tänder mår utmärkt.

En ny design blev det också efter mycket om och men. Eller ja, själva designen tog bara några timmar att göra. Det var att få ordning på allt som tog en del tid. Sidan fick nämligen för sig att börja med att låsa sig varje gång. Efter att ha kollat på olika sidor vad som slöade ner (tack Kalle för länkarna), och hört på forum vad som kunde vara orsaken, så var svaret helt enkelt att sidan var överbelastad. Så jag har minskat ner antalet inlägg på första sidan, tagit bort boxen till fb och twitter-rutan och istället lagt till två små ikoner man kan klicka på om man vill följa min twitter eller följa bloggen på fb.

Nu ska jag ta min näve med kvällsmedicin och sen blir det WoW tills det är dags att sova.



 

Så otroligt besviken

Jag var så trött och nere igår att jag inte hittade orken till att berätta om mötet på barnhabiliteringen.

Det var ett två timmar långt möte som var helt bortkastad tid. Eller ja, inte för två av Leos fröknar som var med, de fick ju höra vad jag fick höra på första återgivningssamtalet. Hans pappa dök inte ens upp, men det var ju ingen större överraskning. det är ju viktigare att riva väggar. Den övriga tiden gick åt till att hab berättade lite om sin verksamhet, som går ut på att det finns ingen hjälp och ingen stöttning i praktiken. Det de kan erbjuda är en två dagars föräldrautbildning om Asperger. Men det vet jag ju redan. Jag har setat i timmar på olika sidor och forum, plus att jag har levt med min son i snart sex år och vet hur det fungerar hos honom. Jag vill ju ha hjälp och stöd med att förstå honom, varför han gör som han gör ibland och hur jag kan stötta honom på bästa sätt som fungerar och känns bra för honom.

Men nej, den enda hjälp jag fick, och som det verkar att vi kommer att få, är att jag blev upplyst om att jag är berättigad till att söka vårdbidrag och hur jag går till väga. Vilket jag redan visste. Jag frågade om var jag ringer för att boka läkartid, eftersom man ska skicka in läkarintyg på hans svårigheter, men det visste hon inte. Efter mycket om och men fick jag veta vilken mottagning jag eventuellt skulle ringa till för att boka en läkartid.

Två timmar senare gick jag därifrån både förbannad och ledsen. Sammanfattningen på 14 sidor ifrån psykologen som gjorde utredning innehöll flera sidor på vad som Leo har problem med, vad han behöver hjälp med, och även vilken hjälp han behöver. Den delen tror jag att hon ifrån hab låtsades att hon inte hörde. För hon nämnde inte med ett ord någonting om det. Det enda förslaget, förutom vårdbidraget, var att vi borde flytta till andra sidan stan för att komma närmare en skola som passar Leos behov bättre. Det nämnde hon minutrarna efter att vi hade diskuterat hur mycket Maja får stå tillbaka just på grund av sin lillebror och hans problematik. Ja då är det ju jättebra att vi flyttar så att hon måste byta skola och förlora alla sina kompisar. Vi offrar helt enkelt henne för att hennes lillebror eventuellt kommer att gå i en annan skola.

Jag gick hem till lillebror och tog en kaffe och hämtade det gigantiska paketet som innehöll en klädbeställning till hela familjen. Sen vidare ner på stan, köpte med mig kinamat och åkte hem. Jag kände mig arg, ledsen, besviken, ja helt enkelt alla negativa känslor man kan tänka sig.

På måndag är det jag som mailar mitt personliga ombud och ber henne kolla upp vad hab faktiskt kan/bör/ska ställa upp med för hjälp. De kan inte bara sitta där och konstatera att det finns en otroligt allvarlig problematik och sen bara rycka på axlarna och säga att de kan minsann inget göra. Blir arg bara jag tänker på det.

Tur att jag då har såna underbara och stöttande vänner. Janna tipsade om en sida med övningar för Leo, och även om hab i en annan stad som är tusen gånger bättre och erbjöd sig till och med att be sin habtant höra av sig om inget hjälpte. Underbara Sara letade upp både en stödgrupp här i Eskilstuna och deras fb-sida.

Idag blir det att gå ut och äta med pappsen. Han ringde i veckan och frågade om jag kunde idag, vilket jag kan. Han ville även höra mer om Leo och allt annat som händer runt omkring. Sen var han snäll och lovade att inte ringa före tolv idag så att jag fick sovmorgon. Och det fick jag, vaknade för en timma sen. Då hade jag ett god morgon-sms ifrån Maja. Bästa sättet att starta en dag på.

Nej, dags att kicka igång dagen. Har egentligen tusen saker jag borde göra, men har fortfarande ingen energi. Den sista lilla gnuttan försvann igår under mötet.

För dig kämpar jag till sista andetaget

Jag älskar min snooze

I morse var det tungt att komma upp. När jag hörde att barnen var uppe och lekte så snoozade jag tills det var dags att starta tevattnet. Vad jag längtar tills i helgen när jag får sova.

Idag är det grupp-DBT. Jag har inte gjort läxan för det gick inte. Vi arbetar med relationer, och jag har helt enkelt inte varit med om en sån situation vi skulle skriva om. Jag har inte alls nån lust att åka dit idag. Det finns en människa där jag stör mig något otroligt på. Det enda hon pratar om är sina hästar och sina fördomar. Sist så ifrågasatte jag vad hon sa när hon hävdade att alla som har Asperger är känslokalla. Då hävdade hon att så är det visst för så är hennes syster och då är alla så. Ifrågasatte henne igen och då började hon att gråta och sen sa hon inte ett ljud till under resten av tiden. Hon har fördomar emot allt och alla och hon driver mig till vansinne!!

Men innan det är dags för DBT ska jag fixa och dona hemma. Det är torsdag och då ska det förberedas inför helgen!

Är allergisk emot fördomsfulla människor

Vem avgör vilken svårighet som är skäl nog?

Efter att Leo var lämnad på dagis ville en av fröknarna prata med mig om hur det hade gått sen senaste mötet där vi kom fram till att Leo mår bäst av ett år till på dagis.

Han har rätt att gå ett år till på dagis, så långt är allt bra, men då får han hoppa över sexårs och gå direkt till första klass så att han fortfarande går med sina jämngamla. Hade han kunnat det så hade han ju inte behövt ett år till på sig.

Hade han däremot haft inlärningssvårigheter så hade det inte varit några problem med att han fick ett år till på sig och sen gå på sexårs, men han har ju "bara" stora sociala inlärningssvårigheter och det räknas tydligen inte. I specialfall kan barn dock få göra så som vi vill göra med Leo. Både rektorn och områdeschefen är helt på våran sida, och är beredda att bråka lite för att Leo ska få ett år till på sig och sen börja på sexårs.

Fröken föreslog att jag skulle prata med psykologen jag haft kontakt med på BUP och be henne om ett intyg på att Leo faktiskt har de svårigheter han har så att de har lite mer att gå på när de ska bråka med vilken myndighet det nu är som beslutar om såna saker. Så när jag kom hem ringde jag till BUP det första jag gjorde och lämnade ett meddelande till psykologen och så får jag hoppas att hon ringer upp så fort som möjligt.

Så nu ska jag bråka med myndigheter, fixa papper på än det ena och än det andra för att Leo ska ha rätt till att gå ett extra år. För mig är det så självklart och för dagispersonalen också. Men någon som aldrig har träffat Leo, än mindre vet vad just han behöver, ska ha sista ordet. Vad hände med alla barns rätt till hjälp och stöd?

Jag är så trött på att det alltid är nånting. Jag kämpar med en sak, och när det löst sig så är det bara att börja bråka om nästa grej. Vad händer när jag inte orkar mer? Vem ska komma och ta över när min ork är slut och jag inte orkar bråka med en myndighet till, inte orkar ringa ett telefonsamtal till?

Nu räcker det!

Jag har ju gått och väntat på att trollens pappa nån gång ska erkänna alla lögner han dragit om mig. Och väntat, och väntat. Om man tagit sin missbruksbehandling på allvar så ingår det väl att erkänna sånt, och be om ursäkt.

Jag insåg så småningom att han aldrig skulle berätta, det fanns nog inte på kartan att han trodde att jag skulle få reda på det. Om han ljuger om vad han gjort och inte gjort skiter jag fullständigt i, men att ljuga om mig, då har man gått över gränsen. Speciellt när det är den sortens lögner.

Så jag skickade ett sms om att jag pratat med hans pappas fru och visste sanningen och att han gått över gränsen som dragit såna lögner om mig. Tror ni att han ens ber om ursäkt? Inte då, han svarade bara att det var ju bra att hon och jag rett ut det. Där kom beviset på att han valde behandling framför fängelse enbart för att det är mer bekvämt på ett behandlingshem i jämförelse med en anstalt, och att han inte tagit sin behandling på allvar.

Så jag hälsade att nu är han inte välkommen hemma hos mig längre, så söndagsumgänget får han lösa på något annat sätt. Att ljuga så om mig, och sen inte har samvete nog att be om ursäkt för det utan bara vara dryg, det tolererar inte jag.

Det han inte tänker på är att han tagit ifrån sina barn relationen till deras farfar och hans fru som de älskar. Deras farfar och hans fru har förlorat relationen till sina barnbarn. Han har förstört relationerna i en hel släkt och sen kan han inte ens be om ursäkt för det. Han ljuger om mig och kan inte be om ursäkt för det, vilket ger konsekvensen att han inte längre är välkommen hemma hos mig vilket ger konsekvensen att barnen kommer att märka av det.

Men fortsätt att gräv din grop du. Men tänk på att när du trillar i den så kommer det inte att finnas någon där att hjälpa dig upp.