Den där förbannade häxan

Jaaaaa fredag! Fredag betyder att i morgon är det lördag och lördag betyder sovmorgon! Jag är ingen morgonmänniska helt enkelt så att alarmet ringer klockan sex på vardagar är att likställa med tortyr för mig.

Gruppen igår var värdelös, förutom tjejerna där som alltid får mig att skratta. Helt plötsligt har de bestämt sig för att flytta gruppen till måndagar utan att vi faktiskt fick en ordentlig förklaring utan de mumlade lite om "planering" eller vad de nu sa. Sen säger de till ena tjejen där att hon kan ju planera sitt jobb runt gruppen för det gjorde hon ju när hon började, då planerade hon jobbet runt att gruppen är på torsdagar. De frågade inte ens om hon kunde, utan sa bara att hon kan göra så.

Själv är måndagar sämsta dagen för mig för att jag dels har individualterapin på morgonen och ska jag på grupp på eftermiddagen får jag i stort sett tillbringa dagen med att sitta och åka buss fram och tillbaka eller gå runt på stan i några timmar och göra ingenting. Sen är måndagar ingen bra dag för Leo att gå sent då han är väldigt trött pga omställningen mellan vardag och helg, omställningar är ju inte hans grej som vi vet. Så jag vet faktiskt inte hur han ska fixa att gå så sent just den dagen.

Och sen ska en av dem hela tiden pusha, pusha, pusha mig. Att de uppmuntrar en kan jag ta utan problem, vilket de flesta gör. Men en av dem pushar mig för långt varje gång. Jag vet inte hur många gånger jag fått greppa tag i stolen för att inte kasta mig över bordet och klappa till henne. Igår sa den ena " ja, men du försökte (vi diskutera min läxa) och det är bra gjort". Sen var det bra så. Men då ska hon självklart öppna käften och börja pusha mig istället för att fortsätta att uppmuntra till att försöka så kräver hon att jag SKA.

Jag har inte sysslat med känslor på mååååååååååånga år. Det finns ju en anledning till att jag stängde av och i stället förvandlade alla känslor till ilska. Nu vet jag inte ens hur man känner när man är ledsen, orolig, rädd osv utan jag blir förbannad. Efter att ha haft det så i så många år krävs det liiiite tid för att vända det igen och lära mig att känna de andra känslorna. Men då ska hon pusha, pusha, pusha och kräva att jag ska fixa det på en gång som att trycka på nån satans knapp. Det enda som händer är att knappen till impulsen att klappa till nån trycks in.

Min dbt-sköterska vet att jag har ingen lust att ta i känslor med tång ens. Så hon tar det lugnt, tar det steg för steg i min takt även om vi på ett år inte kommit så många steg framåt. Men hon låter mig ta det i min takt, vilket också är enda anledningen till att jag går dit. Men så kommer den där andra skatan och ska tvinga mig att gå längre än jag är redo. Funkar inte så, sorry. Det enda som händer är att jag blir förbannad, skiter i det hela, struntar i hemuppgifterna vi får eftersom hon aldrig nöjer sig så varför ens försöka  när jag vet att jag bara kommer att bli förbannad nästa gång när vi ska gå igenom det och hon inte nöjer sig med det jag gjort.

Fuck, nu blev jag arg igen. Dags att dra på sig träningskläderna och träna ur sig all frustration.

Helger innebär några timmars extra sömn!