En stor ångestklump i magen

Fredag och det gick ovanligt lätt att komma upp när alarmet ringde trots att jag kom i säng senare än vanligt. Jag vill ju få ut så mycket morgontid som möjligt med mina troll innan de åker för att tillbringa helgen med sin pappa.

Den här gången känns det inte bra, inte bra alls. För det första fick jag övertala dem till att åka öht, båda hade bestämt sig för att de inte ville dit alls. Och igår bröt Leo ihop och var så rädd att han grät. Anledningen? Han har glömt gympapåsen ifrån pappa nånstans i skolan. Hans pappa har en förmåga att bli rätt arg på att Leo förlägger saker. Men det är så Leo är, han skulle glömma huvudet om det inte satt fast. Det hjälper inte att bli arg på honom, han kommer inte helt plötsligt att få en helt annan personlighet för det och hans hjärna kommer inte att funka annorlunda bara för att man skäller på honom. Det enda som händer är att han känner sig dum och korkad. Och sist jag kollade är det inte så en förälder ska få sitt barn att känna. Så en snyftande Leo bäddades ner i mammas säng. Och så sa jag att om pappa blir så där arg som han kan bli (hey, jag vet precis vad Leo menar, hans pappa är rätt skrämmande då och kan tänka mig att det är ännu mer skrämmande när man bara är sju år och dessutom har en problematik som gör att man inte riktigt förstår sig på folk) så ska Leo ringa/skicka ett sms så kommer jag och hämtar honom på en gång.

Jag fattar grejen med att man blir irriterad när man för tusende gången får köpa nytt för att det kommit bort, jag får göra det tusen gånger mer ofta än hans pappa nämligen. Därför har min son en plastpåse för 2 kr istället för en dyr gympapåse, billiga skor istället för skor för 900 kr osv osv. För att de kommer bort! Bara några månader in på terminen har två par skor till gympan kommit bort. För att inte tala om alla smågrejer, vantar, mössor, termobyxor, strumpor, tröjor... Listan är oändlig.

 Men inte fan får man hysteriska utbrott som skrämmer barnen för det. Speciellt när man inte inför andra klappar sig på axeln och berättar att han blir ju aldrig arg för han älskar ju minsann sina barn och älskar man sina barn så blir man inte arg på dem. Ett barn ska aldrig, aldrig, aldrig vara rädd för sin förälder. Shit, så mycket dumt jag har gjort i mitt liv och jag har aldrig nånsin varit rädd för min mamma. Jag har vetat att hon kommer att bli fly förbannad när hon får veta, men jag har aldrig varit rädd.

Dag #20 av #100