Han har rätt att gå ett år till på dagis, så långt är allt bra, men då får han hoppa över sexårs och gå direkt till första klass så att han fortfarande går med sina jämngamla. Hade han kunnat det så hade han ju inte behövt ett år till på sig.
Hade han däremot haft inlärningssvårigheter så hade det inte varit några problem med att han fick ett år till på sig och sen gå på sexårs, men han har ju "bara" stora sociala inlärningssvårigheter och det räknas tydligen inte. I specialfall kan barn dock få göra så som vi vill göra med Leo. Både rektorn och områdeschefen är helt på våran sida, och är beredda att bråka lite för att Leo ska få ett år till på sig och sen börja på sexårs.
Fröken föreslog att jag skulle prata med psykologen jag haft kontakt med på BUP och be henne om ett intyg på att Leo faktiskt har de svårigheter han har så att de har lite mer att gå på när de ska bråka med vilken myndighet det nu är som beslutar om såna saker. Så när jag kom hem ringde jag till BUP det första jag gjorde och lämnade ett meddelande till psykologen och så får jag hoppas att hon ringer upp så fort som möjligt.
Så nu ska jag bråka med myndigheter, fixa papper på än det ena och än det andra för att Leo ska ha rätt till att gå ett extra år. För mig är det så självklart och för dagispersonalen också. Men någon som aldrig har träffat Leo, än mindre vet vad just han behöver, ska ha sista ordet. Vad hände med alla barns rätt till hjälp och stöd?
Jag är så trött på att det alltid är nånting. Jag kämpar med en sak, och när det löst sig så är det bara att börja bråka om nästa grej. Vad händer när jag inte orkar mer? Vem ska komma och ta över när min ork är slut och jag inte orkar bråka med en myndighet till, inte orkar ringa ett telefonsamtal till?
5 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.