Gästbloggare: Emma

Jag är en mamma på 25 år och har en son och bonusson som båda är 4 år och jag lever även med en borderlinediagnos. Jag fick diagnosen 2006 efter sökt hjälp i flera år men fick först hjälpen våren 2006, då de ansåg jag var i akut behov av hjälp, vilket blev gå i DBT (Dialektisk beteendeterapi). Tyvärr så fungerade inte den behandlingen fullt ut på mig utan enbart under tiden jag gick i den. Dock fick jag inte veta att de satt denna diagnosen förrän för ett års sedan då jag begärde mina papper från socialstyrelsen efter att soc sagt jag hade denna diagnosen så ville jag veta om det verkligen stämde i och med att ingen tidigare på psyk sagt något om detta till mig.

Från början var jag väldigt lättad när jag fick veta att det inte bara var jag som inbillade mig att jag mådde dåligt utan då visste jag att jag verkligen inte var ”frisk”. Efter ett tag upplevde jag diagnosen som ett hinder då jag inte ansågs arbetsduglig enligt både soc och arbetsförmedlingen och fick därmed ingen hjälp från dem mer än de  satte mig på långtidspraktik.

Jag tröttnade på detta efter ett tag och bestämde mig för att söka in till skola igen, även fast det var otroligt skrämmande i och med hela min skolgång tidigare har varit rena mardrömmen. Det har varit jäkligt tufft att plugga, jag känner mig inte hemma alls i klassen och gör som jag alltid gjort, håller mig för mig själv men det har helt klart varit en utmaning som jag välkommnat. Då kan man fråga sig varför, det är för att jag ville utvecklas i mig självoch lära mig kunna leva som alla andra vilket ingen låtit mig göra tidigare i och med jag klassats som inte arbetsduglig. Nu har jag ett halvår kvar i skolan, antagligen jobb direkt efter på praktikplatsen jag hade i våras och kommer även ha nu under våren. Visst det var jävligt jobbigt i och med dagarna blev jättelånga åkte lixom hemifrån halv sju och var hemma vid sex, fast det fungerade.

Som mamma har det väl varit lite tufft, i och med jag i min sons första två år var ensamstående med honom. Det jag kan säga med säkerhet är att hade jag inte blivit gravid hade jag inte suttit här idag, han är min lilla mirakelbebis som min familj kallar honom i och med det var han som fick mig att kämpa tills där jag är idag. Dock är inte allt bra, jag har fortfarande ångest och får kämpa mot mina demoner fast inte lika ofta som förr, förr hade jag självskadebeteende jag skadade mig dagligen i sju års tid men är idag fri från det men får fortfarande lusten att skada mig själv men inte alls så ofta.

Numera är det lite lättare i och med nu har jag min blivande man (vi gifter oss till sommaren), mår jag inte okej låter han mig gå undan så tar han hand om ungarna så slipper jag dem och kan koncenterara mig på mig själv. Så även han har en possitiv påverkan på mig, även om han inte alltid kan ”hantera” mig utan råkar säga nått som jag uppfattar på andra sätt. Förhållande har alltid varit skitjobbiga för mig, mitt längsta förhållande innan var tre månader med en kille och med en tjej var det nio månader. Fast förhållandet med tjejen var skadande för båda oss två för ingen av oss mådde bra men vi visste hur vi både kände och upplevde ångesten och därmed höll det. Men nu till mitt nuvarande förhållande, det har varit skrämmande som jag alltid upplevt förhållande vara men det har hjälpt mig och jag har inte låtit demonerna styra mig och bryta som jag haft som vana och T (min sambo) har inte låtit demonerna ”driva” honom till att bryta med mig.

Här hittar du Emmas blogg