Jag har alltid varit väldigt smal. Till en början på grund av träning i många år tills jag fick problem med knät. När jag slutade att träna så började jag självklart att gå upp i vikt. Nu när jag tittar tillbaka kan jag se att även om jag gick upp i vikt så var jag fortfarande smal. Men det såg jag inte då.
Det ledde till en lätt ätstörning som jag kämpade med i många år. Jag kan fortfarande inte ställa mig på en våg.
Den senaste tiden har jag gått upp i vikt, och för första gången har det inte stört mig. Jag har slutat att fokusera på vikten och istället fokuserat på insidan. Slutat att lägga energi på hur jag ser ut och istället lagt energi på hur jag är.
Fram tills nu. Först så växte jag ur de byxorna jag kallade tjockisbyxorna och som jag tappade om jag hade dem på mig. Nu kan jag inte knäppa dem.
Och när jag skulle ta en bild på mig och Tjockkatten i soffan upptäckte jag en dubbelhaka. Och igår när jag skulle gå och lägga mig så hade jag vuxit ur mina favoritpyjamasbyxor.
Så nu ska det bli ändring. Men för första gången i mitt liv ska jag göra det på rätt sätt, jag vägrar att släppa fram min ätstörning igen. Nu ska det ske med motion och inget småätande. Jag småäter aldrig på dagen, utan det blir alltid på kvällen i soffan när trollen somnat. Men nu är det slut på det.
Mitt mål är ingen målvikt. Väger jag mig kommer jag att stirra mig blind på siffrorna enbart. Målet är att komma i de urväxta kläderna längst bak i garderoben. Och att bli av med dubbelhakan.
6 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.