Inga beslut före morgonkaffet!

Hur många gånger krävs det innan jag ska lära mig det? Jag borde omyndigförklaras varje morgon tills jag fått i mig första muggen med kaffe och hjärnan har börjat vakna till liv.

Eftersom vi (eller jag om vi ska vara petnoga) försov oss så länge så fick trollen vara hemma. Och precis som förra gången det hände så funderade jag på varför jag ens tänkte tanken. Maja surade större delen av dagen utan orsak och Leo lyssnade inte på ett ord man sa åt honom. Så på eftermiddagen sa jag åt dem att de kunde stanna inne på sina rum tills de kunde uppföra sig. Inte det minsta pedagogiskt, men just då fanns det ingen ork till att vara pedagogisk.

Efter att de varit inne på sina rum ett tag så blev det mycket bättre och vi hade en jättemysig eftermiddag och de behandlade varandra bra. Syskongnabb kan jag stå ut med, då stänger jag bara öronen. Men idag var det mer än så och till slut fick jag nog.

Maja och jag hade ett litet prat ikväll när jag duschade henne. Hon pratade om pappa som hon har ett stort behov av att göra ibland. Den här gången slutade det inte i tårar som det brukar, utan att Maja kände sig stark. Hon börjar inse att det är pappa som gör fel och det är inte Maja som gör fel så att pappa inte vill vara med henne. Under våra samtal jobbar jag alltid med att stärka henne. Jag vill inte att hon ska växa upp och känna som jag gjorde. Det tog mig 30 år och många tårar att inse att det inte var något fel på mig, utan min pappa. Det var han som gjorde fel när han prioriterade allt annat före mig, det var inte jag som gjorde fel så att han valde bort mig.

Och nånting jag alltid har i bakhuvudet är att aldrig prata illa om trollens pappa.  Mamma sa aldrig ett ont ord om pappa när jag växte upp. Däremot har pappa en förkärlek för att prata illa om mamma. Och jag minns fortfarande hur ont det gjorde i mig när han sa något om mamma, och så skulle jag aldrig kunna göra emot mina barn.

Oavsett vad deras pappa har gjort och hur han beter sig så är han fortfarande deras pappa som de älskar. Jag hoppas bara att han en dag vaknar upp och inser vad han håller på med innan det är för sent. Annars finns det en risk att det kommer att bli som med mig och min kära far, att vi inte har någon kontakt alls.