Min lilla buse som hade ögon som glittrade är nu sur och tvär, grinig och otrevlig. Trots att han är en verbal person så kan han inte använda sitt stora ordförråd till att förklara hur han mår. Istället visar han det, ifrån vi går upp tills han ska gå och lägga sig igen.
Jag försöker att finnas där, trösta när han behöver, tanka med trygghet och kärlek. Om det hjälper vet jag inte. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag vill ha tillbaka min busunge med glittrande ögon och ett stort leende mest hela tiden. Nu har jag en liten kille som har ont, som är butter och bråkig. Och jag vet inte hur jag kan göra det bättre.
1 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.