Jag är inte den mamman jag vill vara och en sån mamma jag tycker att de förtjänar. Jag är en trött och sur mamma. Och det är inte en dålig dag jag har, jag mår verkligen skit och har gjort större delen av tiden under en längre period.
Jag behöver mer avlastning än den tiden de är på dagis och sexårs.
Logiskt sett så vet jag att det enda rätta är att be om hjälp. Men känslomässigt så känns det som ett misslyckande. Jag klarar inte av mina barn. Jag känner mig egoistisk som väljer att låta mina barn vara hos några andra en natt varannan vecka för att jag ska få göra ingenting.
Men jag vet att det är det enda rätta, även mot barnen. De förtjänar en glad mamma som orkar och vill. Men mitt hjärta krossas bara vid tanken på att ringa min handläggare på familjerättenenheten på måndag och säga att vi behöver en stödfamilj. Det känns som att jag överger mina barn när jag är den enda de har. Men jag vet att i slutänden kommer vi att må bättre av det alla tre. Men jag kommer ändå att gråta mig till sömns inatt.
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
3 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.