Goda nyheter och ledsen Maja

I vanliga fall brukar jag vara väldigt bra på att undvika att prata om jobbigheter i DBTn, men idag var min sköterska snabbare än jag och vips satt vi och pratade om en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Eftersom man knappast hinner med det under en enda gång kommer vi säkert prata om det nästa gång. Bleh! Jag har aldrig gillat att prata om det förflutna, jag vill bara ha hjälp med att hantera mina känslor, för det är vad som styr mitt liv och alla mina reaktioner. Eller ja, det var. Nu är det mer och mer jag som styr mina känslor och reaktioner.

När vi var färdiga blev det paketjakt, det är ju bara nio dagar kvar till Leo fyller. Först in på Akademibokhandeln, fick ju en rabattcheck för nån vecka sen. Men eftersom de inte hade en enda älvbok fick det istället bli en bok till mig. Vidare in på BR, men hittar inte en enda Winx. Börjar att få lite panik men hon i kassan hittade några, och på den ena var det 60% rabatt. Sen fick det bli nån Pokémon och sen lite annat smått och gott. Jag avslutade det hela med en lunch på Burger King innan jag gick vidare till läkaren.

Hos läkaren gick det superbra. Så bra att han tyckte att det räcker med att vi i fortsättningen bara träffas en gång i halvåret i stället för var tredje månad. För mig är det ett otroligt stort framsteg, det har aldrig hänt under hela min kontakt med öppenvården. Han tyckte att jag varit stabil så pass länge i mitt mående att vi inte behöver träffas lika ofta så att vi hinner fånga upp mig innan jag faller.

Vidare till apoteket eftersom jag skulle hämta ut medicin för sex månader och sen avsluta det hela med veckohandlingen och sen hem. Jag var två minuter före Maja. Hon höll mig sällskap medan jag fixade och donade hemma och så hann jag med 20 minuter i soffan med en bok medan Maja drev mig till vansinne med ljudet ifrån sitt favoritspel på mobilen.

Efter att vi hämtat Leo blev det läsning i soffan och sen begav sig trollen ut med gatkritorna i högsta hugg. Jag blev lite förvånad när de inte ens var ute i en timma innan de kom in igen. Sa åt Maja att hon kunde hoppa in i duschen. När hon kommer ut i vardagsrummet ser jag att underläppen var lysande röd, vilket brukar betyda att hon är väldigt torr om läpparna. Hon tyckte däremot inte att hon behövde smörja in sig och när jag sa att hon var ju röd som blod om läppen svarar hon att det var inte blod för det hade hon redan kollat att det inte var. Jag hängde inte med alls, hur kunde hon redan ha kollat läppen om hon inte ens känt att hon var torr?

Då kommer det fram att hon slagit sig när de var ute och det var därför hon kom in igen. Men hon hade inte velat säga något för nu är hon ju nio år. Jag sträckte ut armarna och sa att självklart får man bli ledsen när man gör illa sig även när man är nio år och då kom tårarna. Vi satt länge i soffan, hon ihopkrupen i min famn. Till slut torkade hon tårarna och gick in i duschen.

Jag kan inte förstå var hon fått det ifrån att hon är för stor nu för att bli ledsen när hon gör illa sig. Här hemma får man alltid ha full tillgång till alla känslor vid alla tidpunkter, känslor är otroligt viktigt att man bekräftar.

Äntligen får huvudet vila

Mötet idag med handläggaren gick bara fint. Vi kom överens om att så länge det finns en vårdplanering är det vad som ska vara min sysselsättning. Den planeringen kan ta slut när jag är färdig med min DBT eller så fortsätter den med andra aktiviteter som öppenvården har.

Sammordnaren ifrån FK var med eftersom hon har större kunskap om mina diagnoser och hon höll helt med. Deras läkare rekommenderar alltid folk med mina diagnoser att enbart följa vårdplaneringen om det finns en sån.

När mötet var över åkte jag hem. Direkt. Utan att komma ihåg att jag skulle in på Hemköp. Som tur var ska jag ju ner på stan i morgon också eftersom det är grupp så jag får ta det då istället.

Eftermiddagen gick åt till bloggdesign (yup, jag är skitbra) och kaffedrickande. Maja placerade sig inne på sitt rum med en bok och Leo gick in till sig. Ingen ville hålla mig sällskap buhu.

Skämt å sido, jag älskar att se dem utvecklas även om jag skulle vilja se att de var små för alltid. Att se dem bli äldre, att deras personligheter utvecklas, se dem bli mer självständiga. Och med tanke på huvudvärken jag hade idag var jag glad över att de idag inte ville umgås med sin mamma.

Den relativa tystnaden var det enda som hindrade mitt huvud ifrån att explodera. Så när det var dags för middag insåg jag två saker. 1 jag skulle aldrig fixa att stå vid spisen en timma och 2 jag skulle inte kunna äta. Så det fick bli att steka upp pytt till trollen, Maja var överlycklig.

När klockan var halv åtta var det dags för Leo att lägga sig och när klockan var tio i åtta och Maja kröp ner under täcket var jag snabb som f*n ut i köket för att först värma vetekudden i micron och sen min pyjamas. Tyvärr var pyjamasen inne i två minuter istället för en så brännhålen gjorde att den fick gå till de sälla jaktmarkerna. Plastknappar smälter snabbare än man tror.

Hos läkaren

Besöket hos läkaren idag gick bra. Vi gick igenom anteckningarna ifrån förra gången och jämförde med hur det är nu. Han var jätteglad vilken stor förändring det blivit sen jag var där sist när jag mådde pyton. På sex månader har jag gått ifrån djupt deprimerad och att inte vilja göra nånting annat än att ligga i sängen till att vakna på morgonen och känna att oh vad kul med en ny dag. Ifrån att ha ingen energi alls och behöva sova middag dagligen till att träna tre dagar i veckan, och vara pigg ifrån morgon till kväll. För sex månaders sen så gjorde jag precis allt jag skulle; jag städade, tvättade, gick på möten, myste med barnen, lagade mat osv osv. Men jag gjorde det helt utan någon livsglädje och det krävdes otroligt mycket att göra de mest enkla grejer. Att ta sig in i duschen på morgonen var ett projekt som gjorde att jag inte kom in i duschen förens precis innan trollen slutade. Nu drar jag på mig träningskläder det första jag gör på morgonen och energin ligger högt hela dagen. Eller ja, för mig är det mycket energi, en "normal" person skulle säkert tycka att de hade lite energi i det här läget.

Vi ändrade lite i doseringarna med mina mediciner i förhoppning om att jag så småningom ska kunna plocka bort två av medicinerna helt så att jag bara har stämningsstabiliserande kvar som dämpar så att jag inte får för stora känslopåslag. Blodtrycket var precis som det skulle (en av medicinerna har som vanlig biverkning att man får ökat blodtryck) och vikten var bra, enligt mitt BMI ligger jag i övre delen av normalviktig, men enligt min kroppsform ligger jag i undre delen av normalviktig. Han gissade på att skillnaden kom sig av träningen, fett försvinner och muskler tillkommer. Sen ska man inte heller stirra sig blind på BMI, utan mer använda det som en indikator för hur det till en viss del ligger till.

Så vi konstaterade att jag har svarat otroligt bra på behandling i kombination med medicinering och konstant uppföljning av medicineringen med nödvändiga justeringar. Bra mat, regelbunden träning och att jag fortsätter att sova de timmar jag behöver kommer maximera mina chanser till att inte dippa för djupt och för länge.

Den största anledningen till att jag tar mitt mående på så stort allvar och gör allt jag kan för att må bra

Så var det med det mötet

Mötet på habiliteringen gick bara bra. Exet dök inte upp som väntat. Jag hade blivit förvånad om han hade gjort det, hans ointresse visas så tydligt hela tiden.

Vi diskuterade hur det fungerar rätt allmänt och även kring Leos problemområden. Det som habiliteringen brukar hjälpa till med är sånt jag redan fixat. Som hur man lägger upp en bra struktur och rutiner. Förstå varför han agerar som han gör i vissa situationer. Social träning och fokusträning. Att lära sig att bli självständig och att kunna hantera oväntade händelser. Så min kontakt kommer till största delen att vara med LSS.

Hon skrev in mig på de två familjedagarna de kommer att ha i höst också. Exet lär väl inte följa med på det heller. Men eftersom det är jag som sköter alla kontakter, springer på mötet, bråkar med skola, planerar med dagis så kan det ju lika gärna kvitta lika att han inte är med på något. Eftersom han inte tar något ansvar så är det viktiga att jag är med på mötena.

Sen blev det bussen hem, hänga upp första tvätten som snurrat medan jag var iväg, hoppa i myskläder, starta en till maskin och konstatera att efter den är det fortfarande tre maskiner kvar så jag vet ju vad jag ska roa mig med idag. Nu ska jag äta en sen lunch sen ska jag sätta igång med det som behövs göras hemma.

Svensk sjukvård som den borde vara

Efter läkarbesöket idag konstaterar jag åter igen att privat sjukvård är så som sjukvården borde skötas.

Jag och Maja fick samma läkare och först var det min tur. Problemen på mina händer är tydligen inte vanlig torrhet, utan köldexem, och det har även Maja och Leo. Så vi fick Propyderm i storpack utskrivet så vi klarar oss hela vintern. Fyra uttag. Vanliga vårdcentralen skrev ett uttag när vi var där, men upptäckte inte att det är köldexem. Min böld fick jag antibiotika emot, och en uppmaning att inte raka mig för det är stor risk att det blir inflammerade hårsäckar som blir bölder. Nu brukar jag ju inte raka mig så speciellt ofta, så jag vet att den här gången var det inte på grund av rakning. Men de får säkert in massvis med unga tjejer som får det just på grund av rakningen.

Sen var det Majas tur. Och där märkte jag den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig. På hennes förra vårdcentral skrev de en remiss till barnkliniken och sen blev vi hemskickade. Astmamedicinen fick vi vid ett annat besök på jourvårdcentralen.

Men inte nu. Han testade hennes lungkapacitet, som låg inom det normala. Men eftersom det är ansträngningsastma de misstänker så säger inte det så mycket. Sen fick vi även recept på att hämta ut en egen mätare så vi kan mäta morgon, kväll och vid ansträngning.

Nästa steg var medicin. Hon har kvar sin Ventoline vid behov, sen fick hon även en ny medicin som hon ska ta vid förkylning, en fjortondagarskur som är antiinflamatorisk i lungorna.

Sen lyssnade han på hennes lungor, som lät ok. Men även där så säger det ju inte så mycket eftersom hon inte var ansträngd när han lyssnade. Sen tittade han i öron och hals också, och såg i örat att trumhinnan är lite påverkad, så hon har nog en förkylning i kroppen som snart bryter ut.

På vanliga vårdcentralen hade det här tagit max 10 minuter, och ingen undersökning hade gjorts. Det här tog nästan en timma och jag kände verkligen att han lyssnade på vad vi berättade, både jag och Maja. Vi fick den hjälp vi behövde, och den var rätt på en gång eftersom han gjorde undersökningar och ställde frågor.

Vi gick därifrån till apoteket och hämtade ut mina mediciner och Majas mätare för lungkapacitet. Hennes medicin fick vackert hennes pappa betala, så han fixar det när han får lön. Jag hade inte haft råd att lägga ännu mer pengar på medicin. Min är ju som tur är nästan gratis, eftersom jag bara hade 60 kr kvar till högkostnadskortet.

Sen åkte vi hem och jag fixade lunch. Nu har vi ätit, och jag sitter med en mugg kaffe innan jag ska ta itu med hemmet. Vi åkte ju direkt efter att Leo var lämnad på dagis, så ingenting hann bli gjort. Allting väntar snällt på mig.

Vinkar glatt hej då till smärtan i armhålan

Vilken skillnad

Loggade in på apoteket för att se hur mycket medicinen jag ska hämta ut kostar. Och upptäckte att jag inte kan hämta ut den förens nästa vecka, när min medicin redan är slut. Så jag behöver en receptförnyelse.

Förut, när jag gick på det där förhatliga stället som kallas öppenvården fick man ringa ett telefonnummer och mötas av en automatisk röst som bad en trycka in personnummer, telefonnummer, skostorlek, favoritmat och slutligen en kod som gick med på att man sålde sin själ till dem typ. Så berättade den automatiska rösten när man skulle bli uppringd, och några timmar efter när de skulle ha ringt så ringde öppenvården ut och så tog det en halv evighet innan man fick sin receptförnyelse.

Nu mailade jag min nya läkare om vad jag behöver för receptförnyelse, vilken styrka och hur många tabletter jag tar morgon och kväll. Klart.

Hej då öppenvården

Äntligen är jag av med det där förhatliga stället där det alltid är strul, det ibland inte ens finns en läkare där, recepten blir sena.

Hos privatläkaren gick det superbra. Han var otroligt sympatisk och lyssnade lugnt på det jag hade att berätta. Vi gick igenom sjukdomshistoria, medicin, behandling och lite om livet i stort. 90 minuter tog det, så lång tid tog det aldrig på landstinget. Då befinner man sig på ett löpande band där det är in och ut så fort som möjligt.

Han bokade direkt in en uppföljningstid om tre månader, då vi bland annat ska gå igenom hur det går på DBT-behandlingen, och om det då behövs göras ändringar i medicineringen. Jag fick hans direktnummer och mail och fick lova att höra av mig oavsett vad det gällde. Han försäkrade sig om att jag har ordentligt med medicin, inte något recept som behövs förnyas och så skulle jag höra av mig när jag behöver förnya sömnmedicinen, som ju bara är ett uttag.

Jag gick därifrån med en otrolig lättnad i kroppen. Så mycket oro har försvunnit ur mitt liv nu när jag har en fast läkare jag kan vända mig till och som finns där och lyssnar och förstår. På öppenvården vet jag inte ens vem min nuvarande läkare är.

Jag förstår mer och mer varför folk går till privata läkare, trots att jag av princip är emot att man ska få den sjukvård man kan betala för, alla har rätt till samma kvalitet på sjukvården. Tyvärr så ser verkligheten inte ut så, utan det är ett rent önsketänkande ifrån min sida. Så nu har jag en privat specialistläkare inom psykiatri, en privat gynekolog och nästa vecka har jag tid hos en privat vårdcentral.

Nu ska jag njuta av att en stor del av min stress har försvunnit, och så ska jag snart gå och laga mat.

Dagen D

Jajemen, idag ska jag ju iväg och träffa ny läkare, privat, och hoppas på att han går med på att ta emot mig som patient. Så att jag äntligen slipper landstinget.

Jag blev lite förvånad när jag skulle gå och väcka Maja i morse. Jag gick förbi Leos rum och såg att hans dörr var öppen, jag stänger ju alltid den när jag går och lägger mig för att inte Tjockkatten ska gå in dit mitt i natten och tvångsgosa så att Leo vaknar. Tittade in och ingen Leo i sängen. Slängde ett öga emot toaletten men där var det släckt. Tittade in i vardagsrummet men ingen Leo där. Hittade honom till slut sovandes i min säng.

När jag väckte honom nyss så frågade jag vad han gjorde där. Då hade han vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om och gått in till mig. Trollen vet ju att de inte behöver fråga, utan alltid är välkomna in till mig. Så han hade kommit in och krupit ner och somnat.

Efter att jag har varit hos läkaren idag så ska jag dumpa av lite av Leos urväxta kläder och sen ska jag ge mig ut på overalljakt. Som tur är så har jag mina presentkort, så det ska väl inte bli allt för dyrt. Sen ska jag lämna in papper till min handläggare på dammsugaren och läkarbesöket, så de pengarna får jag förhoppningsvis in på kontot så fort hon är tillbaka. Hon är hemma för vab den här veckan. Sen ska jag hem och städa inför helgen, och försöka att hinna med storhandlingen också så att det förhoppningsvis finns lediga leveranstider för söndag.

Nu blir det till att fixa frukost till Leo, plocka fram kläder till Maja och sen startar den här dagen också.

Tack för era tips om saker att skriva om. Bara att läsa det gör att skrivarlusten kommer tillbaka, för nu har jag idéer och uppslag om bloggtorkan inte vill ge med sig. Fortsätt gärna att tipsa om saker ni vill läsa om.

Skam den som ger sig

Fy fan vad arg jag blev idag när jag ringde till mottagningen för att berätta att jag hade fått fel styrka och dosering på ena medicinen. Det slutade nämligen med att hon skällde ut mig. Varför? Jo, för jag var inte ute i tillräckligt god tid för att de skulle hinna ändra de fel som blivit.

Ursäkta, jag har försökt att få min medicin i en vecka. Och när jag pratade med dem så har jag varje gång nämnt både styrkan och doseringen. Och med den långa utbildningen specialistläkare har ska de väl veta hur de ska kolla i systemet vilken styrka och dos jag äter?

I flera minuter blev jag utskälld tills jag fick nog och berättade precis vad jag tyckte och tänkte om att det har varit konstanta problem sen jag började gå där. I sex år har det strular med läkartider, mediciner och precis allt som kan gå fel har gått fel.

Så när jag kom hem så började jag kolla runt efter privata specialistläkare. Och det finns det gott om, inom alla områden förutom psykiatrin. Där hittade jag ingen varken på eniro, hitta.se eller i landstingskatalogen. Men efter att ha grävt djupt på landstinget hemsida hittade jag den enda privata specialisten i stan. Så jag ringde dit och har tid den 27e.

Passade på att googla honom också eftersom att han har ett ovanligt namn, och de resultat jag fick var mycket lovande. Så nu håller vi tummarna att jag kan säga hej då till landstinget.

Det blir utredning

Idag när jag satt och drack kaffe med hempedagogen (vilket vi alltid gör när hon kommer) så ringde Leos psykolog ifrån BUP. Hans testresultat var klara och hon ville berätta hur det hade gått. De har en viss poängskala de går efter, och Leo hade fått 26 på den. Gränsen går vid 18. Så hon tyckte att det fanns all anledning till att skicka en remiss till Habiliteringen för utredning av Asperger och Autism-spektrat. Hon visste inte hur lång väntetiden var, så hon skulle höra av sig om några veckor igen.

Det ska bli skönt att få det utrett innan skolan. För skulle det visa sig att det är någonting så kan han få hjälp med sin problematik i skolan istället för att känna sig utanför och halka efter.