Det drar ihop sig

Efter sommaren ska ju Leo börja första klass. Det lutar åt att det trots allt blir skolan här i området så därför mailade jag ju rektorn för att boka in ett möte. Jag pratade även med dagis om när det passar att någon därifrån är med, jag kan ju i stort sett när som helst förutom när jag har DBT. De skulle kolla upp det och jag sa att de kan boka in när som så kommer jag.

Idag fick jag tiden, den 30e Januari på eftermiddagen. Jaha, hem och dra fram sammanfattningen av hans utredning för att kopiera och ta med till mötet. Det blev jag inte klokare av. Sammanfattningen är på 14 sidor och jag har ingen aning om vad skolan behöver förutom just de stycken som nämner hans skolgång. Men även annat kan ju vara av intresse för skolan att veta, som hans motoriska problem som gör att han kan behöva tillgång till hjälpmedel i skolan, hans problem med intryck vilket gör att han kommer inte kunna vara i kapprummet för att klä på sig och klä av sig samtidigt som 20 andra barn osv. Men sen då? Vad är det mer jag behöver ta med? Sammanfattningen är ju ifrån graviditet till tänkbar framtid. Allt kan de ju inte behöva?

Tur att jag har Kalle att be om hjälp. :) Nä, ärligt. Han är, troligtvis utan att veta det, ett otroligt stöd i allt det här. Sen återgivningen har jag varit helt ensam i allt som har med Leos diagnos att göra. Leos pappa var med på den första återgivningen här hemma och svaret på utredningen verkade inte passa honom för sen dess har jag fått ta allt själv. Möten på hab, samtal hit och dit, och allt annat. Men att bolla tankar och funderingar med Kalle gör att jag inte känner mig fullt lika ensam och vilsen i det här. För i en sån här situation ska man inte vara ensam, man ska vara två. Bara att i det här fallet är det inte mamma och pappa, utan mamma och mammas kompis. Men det är vad som gör att jag orkar stånga pannan blodig för att Leo ska få den hjälp han kommer att behöva.