Och så kör vi ett varv till

Det finns inget mer jag önskar än att mina barn ska ha en bra kontakt med sin pappa. Med det sagt, så börjar jag att ledsna sjukt på att varje gång Maja träffat sin pappa och hans nya är det nånting hon är ledsen över och ber mig att prata med pappa om det.

Dagens konversation lät så här:

Maja: Mamma, C säger att jag måste borsta håret även fast det gör ont
Jag: Ja gumman, hos pappa och C är det ju pappa och C som bestämmer
M: Men hon säger att jag måste göra det när jag är hemma också
J: Ja, fast här bestämmer ju faktiskt jag så du måste inte alls göra det
M: C säger att om man inte borstar håret så kommer man att tappa allt hår och bli flintskallig och inte ha något hår alls
J: Va? Nej man tappar inte allt hår för det. Man tappar mer hår av att borsta det än att bara reda ut det med fingrarna. Men man tappar inte allt hår vare sig man borstar eller låter bli.
M: Nej jag vet mamma. Man är dum om man ljuger och skräms för att kunna bestämma.

Jag, som aldrig blir svarslös, blev det faktiskt nu. Självklart vill jag hålla med min dotter om att det är dumt att ljuga och skrämmas. Speciellt när en vuxen gör det mot en åttaåring för att få som man vill. Även om hon ska ge blanka fan i vad mina barn måste och inte måste göra hemma hos mig. Men jag är också väldigt noga med att aldrig säga något negativt varken om pappa eller pappas flickvän. Nog för att jag kan skriva både det ena och andra, men inget av det skulle jag nånsin säga till mina barn, utan det är mina åsikter enbart och barn ska inte blandas in i konflikter mellan vuxna.

Jag frågade Maja om hon inte missuppfattat något, men hon kunde återge konversationen i stort sett ordagrant. Och så kom det gamla vanliga: "mamma, kan du säga åt pappa att de inte ska ljuga och försöka skrämmas". Självklart gumman. Trots att jag vet att allt blir mitt fel om jag hör av mig, så ska min dotter alltid känna att jag stöttar henne till 100%. Hon ska inte behöva ta en konflikt med sin pappa, jag tar den mer än gärna åt henne för att hon ska slippa. Men som svar på smset fick jag att det hade hon minsann inte alls sagt. Neh självklart, min dotter är så manipulerande att hon faktiskt kan ljuga ihop något sådant. *Facepalm*

Sen fortsatte vi att kvällsmysa tills båda trollen gäspade så ögonen gick i kors och det var dags för dem att krypa ner under täcket. När jag var inne för att säga god natt till Maja så satt jag på sängkanten och småpratade lite som jag alltid gör med båda två när de ska sova. Då säger hon: "mamma. När pappa och C alltid ska bestämma precis allt så känns det inte bra att vara där. Och det känns ännu mera inte bra (älskar hennes sätt att uttrycka sig ibland:) ) när de försöker bestämma vad jag får och inte får göra när jag är hemma. Det gör ont i magen när jag tänker på pappa." Lilla gumman, det gör ont i hjärtat av att höra att det gör ont i magen. Jag sa åt henne att självklart önskar jag att hon ska ha en bra kontakt med sin pappa eftersom att jag vet att han är viktig för henne, men att jag aldrig kommer att tvinga iväg henne om det inte känns bra för henne. Att pappa alltid är välkommen hit att träffa dem om det är pappahelg men det inte känns bra att åka.

Jag sa åt henne att hon ska ju till Cecilia (hennes psykolog på bup) på måndag och det brukar ju alltid kännas bättre när hon är där. Och det höll hon med om. Sen småpratade vi lite om boken hon läser för att försöka att få henne på andra tankar. Sen när jag reste mig upp och skulle gå därifrån så sa hon: "mamma, om du skulle tvinga mig till pappa skulle jag gå sönder. På insidan. I huvudet och hjärtat."

Lilla gumman. Om du bara visste att din pappa försöker tvinga dig, bakom ryggen på dig. Jag fasar för den dagen du får veta det för jag vet hur sviken du kommer att känna dig. Jag vet att det kommer att för alltid förstöra din kontakt med din pappa, för jag vet att du aldrig skulle förlåta honom för det. När han säger åt dig att han aldrig kommer att tvinga dig att komma dit, och sen går bakom ryggen och försöker att göra just det. Att tvinga dig. Så att du går sönder. På insidan. I huvudet och hjärtat. Jag hoppas att han tänker om, att han inser att han kommer att förstöra eran relation för alltid, och att han istället faktiskt tar sig tiden att prata med dig för att ta reda på varför du inte vill åka dit, och vad han kan göra för att det ska kännas bättre. Med tvång skapar man inga starka anknytningar.