Jag hatar tisdagar

Jag vet inte hur många gånger jag sagt det, men man kan aldrig säga det för mycket. Tisdagar är dagen som gud glömde. Allt som kan gå fel går fel.

Trollen tjafsade hela morgonen, tog en evighet på sig vid frukost och vi kom iväg sent.

Innan vi skulle åka till Habiliteringen så skulle jag ju till apoteket och hämta ut medicin och sen lämna in kvittona. Var tvungen att lämna in dem idag före lunch för att få dem godkända på en gång och få in pengarna på kontot. Annars hade jag fått vänta tills nästa månadsutbetalning och så mycket pengar har jag inte råd att ligga ute med.

Så jag loggar in på apoteket för att se vad mer för medicin som det är dags att hämta ut. Då ser jag att den medicinen jag var tvungen att hämta ut idag inte finns där. När jag ringde om recept på två mediciner har de bara skickat in på den ena. Och jag har 45 minuter på mig att hämta ut det och lämna in kvittot.

Så jag ringer den hatade öppenvården, för sista gången i mitt liv, och får trycka in personnummer, telefonnummer och fan och hans mormor. Den automatiska rösten säger tiden de ska ringa upp, och det är fem minuter innan bussen ska gå. Ringer de upp då? Haha knappast. De ringer när vi sitter på bussen, två hållplatser ifrån apoteket.

Jag förklarar vad det gäller och att jag måste få ett recept NU. Men se det går ju inte, det enda hon kan göra är att lämna ett elektroniskt meddelande om att det är akut. Jag upplyser henne om att det går ju faktiskt att gå och knacka på dörren till läkaren och säga det på en gång men det går inte heller tydligen. Då blev jag rätt otrevlig i telefon kan erkännas, på bussen full med folk. Men det funkade för hon ber mig vänta medan hon ska gå och knacka på dörren. Vad är det för ställe som inte förstår att om en dörr är stängd men ingen röd lampa lyser för att det är en patient där så kan man gå tio steg dit, knacka på, berätta hur det ligger till och fråga om de kan fixa det på en gång? Bara för att man har ett datasystem betyder det inte att det är förbjudet att gå och knacka på rummet bredvid.

När vi kliver av bussen vid apoteket så kommer hon tilllbaka i telefonen och säger att nu är det fixat. Bra, då hinner jag hämta ut medicinen, lämna in kvittona och hinna med bussen till habiliteringen. Och det hade jag hunnit, om inte en kärringfan trängt sig före på apoteket för att hon kände tantfan i kassan. Kunde inte få ett hysteriskt utbrott heller eftersom att jag hade Maja med mig.

Jag får äntligen hämta ut mina mediciner, ner med kvittot i kuvertet och iväg och lämna in det. Jäkta med stackars Maja till torget för att ta bussen, bara för att se den åka iväg. Nästa buss går fem minuter innan jag ska vara på habiliteringen och jag har inte ens nån aning om var det ligger så jag kommer behöva virra runt en stund för att hitta.

Maja och jag bestämmer oss för att börja gå istället för att stå still och vänta på bussen. Vi kommer lite mer än halvvägs innan vi stannar vid en busshållsplats för att bussen kommer. Kliver av vid sjukhuset, och då är ju frågan var vi ska. Det är en mängd byggnader och jag vet inte alls var det ligger. Förutom gatunamnet, som jag inte hittar nånstans. Ringer numret som står på kallelsen, blir kopplad till telefonist som inte heller vet var jag ska. Till slut får jag svaret att jag ska till vuxenhabiliteringen av nån konstig anledning.

Vi kommer dit tio minuter för sent, mitt i Majas lunchtid. Men jag har packat med frukt åt henne och en bok hon kan läsa medan jag är inne på samtal. På samtalet har de lite allmänna frågor, jag får info om hur utredningen går till, och sen om de tre möjligheterna som finns. Alternativ ett är att vänta 6 månader, som är deras nuvarande väntetid. Alternativ två är att vänta tre månader, sen gäller vårdgarantin och då har jag rätt att få gå till ett annat ställe och få resorna betalda. Alternativ tre är fritt val, som är att jag har rätt att gå till ett annat ställe ifrån början, men får då inte ersättning för resorna. Som tur är så är företaget som tar hand om remisserna för fritt val just nu i Eskilstuna, så jag sa att jag väljer det alternativet, om de är i Eskilstuna under hela utredningsperioden. Så nu är det bara att vänta på att de tar kontakt, och har de inte gjort det på tre månader ska jag ringa habiliteringen och säga att nu gäller vårdgarantin.

Vi har tur när vi går därifrån för bussen kommer åkandes. Skönt, vi slipper vänta utan kan åka raka vägen hem och äta lunch. Nu kanske det går vägen resten av dagen. Jag måste ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring och glömt att det är tisdag. För när vi är nästan hemma känner jag att något inte stämmer. Mycket riktigt, jag har glömt påsen med mediciner på Habiliteringen. Och jag kan inte hoppa av bussen och åka tillbaka för Maja är utsvulten och behöver få komma hem och få lunch. Och jag hinner inte åka tillbaka efter, för då blir jag sen med att hämta Leo. Och vi kan inte åka efter att jag har hämtat Leo för då hinner de stänga.

Så jag ringer mamma, hon jobbar ju i huset bredvid habiliteringen. Jag tänkte fråga henne om hon kunde gå över och hämta påsen, så får jag lösa hur jag ska få den ifrån henne till mig senare. Mamma svarar inte. Mailar henne på hennes jobbmail om att hon ska ringa så fort som möjligt. Har inte hört av henne.

Så när vi hade ätit lunch jag och Maja så fixade jag kaffe. Jag dricker ju vanligtvis bara kaffe på morgonen, men jag kände att efter den här dagen behövde jag det innan jag sätter igång här hemma. För precis allt är kvar att göra. Vi åkte ju direkt efter att vi hade varit och veckohandlat. Så allt är kvar, min energi är slut och jag vill bara skrika rakt ut.