Ofrivillig sovmorgon

Jag fick en chock när Leo kom in och sa att jag nog skulle vakna nu för klockan var sju. Vad fan, varför har inte alarmet ringt? Jo, för att mobilen låg på golvet död. Jag måste ha viftat till den i sömnen så den åkte ner ifrån nattduksbordet.

Det blir ett nytt samtal till Vårdcentralen idag. Jag ska höra om jag får byta min antibiotika. Jag har ätit en annan förut som jag vill byta till. Den jag har nu är gigantiska tabletter och även om man delar den är den fortfarande gigantisk. För att inte tala om hur äckligt den smakar. Jag brukar kunna få i mig medicin rätt fort, men den här är så äcklig att kroppen går i baklås och tabletten bara rullar runt i munnen tills smaken är på väg att få mig att spy. Jag har spottat ut säkert 1/4 av gångerna. Om vårdcentralen säger nej så har jag som tur är faktiskt antibiotika kvar hemma ifrån sist jag fick dem utskrivna. Dock inte tillräckligt länge för en hel kur, men å andra sidan har jag ätit nästan en hel kur så de kanske räcker hela vägen.

I eftermiddag är det grupp-DBT. Innan dess ska jag ta ett varv i affärerna för att försöka hitta byxor åt Leo och trosor åt Maja. Jag fick ju sålt trollens gamla spelkonsol igår så de pengarna är det som ska gå åt idag. Sen ska jag köpa en liten hylla till köket också när jag ändå är nere och springer runt.

Troligtvis blir jag barnledig i helgen, i alla fall en natt. Leo lutar åt att åka till pappa på fredag, men han kanske ville komma hem igen på lördag. Efter en månad får jag i alla fall en morgon där jag kan sova tills jag vaknar av mig självt. Himmelriket! Det är det enda jag saknar med att vara i stort sett aldrig barnledig: en låååång sovmorgon. All annan egentid kan kvitta men att kunna vara uppe till senare än tio på kvällen och sen får sova ut ordentligt.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar


Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.