Genombrott, tröttdag och så lite böcker

Jaha, idag gjorde vi tydligen ett genombrott enligt min DBT-sköterska. Det var första gången som jag började där som hon sett mig ledsen. I don't do sad. Oavsett vad vi pratat om och vilka händelser vi gått igenom har jag aldrig varit ledsen. Jag är så sjukt bra på att trycka undan det så att det inte syns. Fake it till  you make it. Men idag visste hon precis vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig att gråta. Jag hatar att vara ledsen. Arg kan jag hantera, det ger mig drivkraft, men ledsenhet och sorg förlamar. Ilska ger energi, ledsenhet tar energi och jag har ju inte världens största förråd med energi ifrån början. Jag fattar ju vad hon menar med att man ska låta sig vara ledsen och ta hand om den känslan. Jag hade gett samma råd till vem som helst. Men det gör ont att vara ledsen, jag vet inte hur man är ledsen på "rätt" sätt och jag är livrädd att om jag låter mig känna den känslan så kommer jag aldrig att komma ur den. Sjukt, för jag tippar på att jag kommer inte vara konstant ledsen i 40 år. Men känslor är sällan logiska och logik är sällan känslomässig.

Sen blev det en tur till apoteket för att hämta ut medicin och ett till intyg på en annan medicin. Det var samma pucko den här gången, men hon kom nog ihåg mig för hon hämtade pärmen och fyllde i pappret utan att säga nånting alls. Sen gick jag och mina intyg och köpte grädde och sen åkte jag hem.

Hemma tänkte jag faktiskt låta mig vara ledsen en liten stund. Maja i skolan och Leo på dagis. Då funkar det ju bra. Förutom att jag inte tänkte klart den tanken och valde att bli arg i stället. Att vara ledsen kändes som när man drar av ett plåster sakta, sakta en millimeter i taget. Så långt har jag inte kommit i min behandling än så att jag kan arbeta med ledsenheten istället för mot ledsenheten. Så på med mp3spelaren och lyssna på radio1 under tiden jag tog ut min frustration på hemmet.

När Maja kom hem ifrån skolan fick vi våran timma. Tiden mellan att hon kommer hem och det är dags att hämta Leo. Då äter hon mellis och under tiden pratar vi om skolan, och annat som kan dyka upp. Idag var det väldigt mycket musikprat eftersom de har musiklektion på tisdagar. Går mellisen fort brukar vi ta en omgång Yatzy eller nåt innan vi hämtar Leo. Det är våran tid, hon har ett stort behov av egentid. Leo är en mammagris men är nöjd så länge jag finns i närheten, han har aldrig behövt hela min uppmärksamhet. Så länge jag finns där i krokarna är det bra. Maja har ett helt annat behov. Hon behöver våran timma, där det är bara hon och jag och fullt fokus ligger på henne. Där man verkligen pratar med varandra utan något som stör. Ingen dator eller tv, inte att jag vikar tvätt eller diskar. Utan där jag kan ägna hela min uppmärksamhet åt henne och bara henne och inget/ingen som stör.

Maja hade en tröttdag, Leo hade en tröttdag och jag hade tydligen också en tröttdag. Ledsenhet gör en trött märkte jag. Så för att muntra upp oss så surfade vi in på Adlibris och beställde några böcker åt hela familjen. Vi tillbringar ungefär en timma gemensamt om dagen med läsning. Först läser vi ett kapitel i Majas bok och ett kapitel i Leos bok. Sen läsläxa för Maja för att avsluta med lästräning tillsammans med Leo. För Maja kan vi nog lägga på ca 1½ timma till med läsning eftersom hon läser när hon går upp innan hon ska äta frukost, hon läser ofta efter att vi har läst och så läser hon när hon går och lägger sig. Jag försöker också läsa så mycket jag kan. Jag har alltid en bok i väskan, "några" (ca 500) e-böcker i mobilen. Står jag och väntar på bussen eller liknande så är det perfekt att bara dra upp mobilen och klicka upp e-boksläsaren. När vi är färdiga för kvällen i väntan på att det ska bli läggdags så brukar jag hinna klämma in lite läsning där också. Att sitta i soffan med ett troll på var sin sida om en med sina huvuden lutade emot min axel, det är underbart.

Lät bli att sminka mig inför min DBT, det var ett klokt beslut med tanke på hur rödgråten jag blev