Bleh!

Hur mycket framsteg jag än har gjort, och hur bra DBT fungerar i det långa loppet så hatar jag tisdagar och torsdagar. Jag hatar känslan som blir efter. Det känns som att varje gång så pillar vi bort en sårskorpa så att det börjar att blöda igen. Vi hittar ärr som jag hade glömt/förträngt fanns och så ska vi in där och gröta och rota runt. Efteråt vill jag bara krypa ner under täcket och vänta på att det ska gå över. Men jag kör igång min mp3-spelare, biter ihop, ler och tar itu med hemmet och låtsas som om allt är bra.