Om att känna sig otillräcklig

Jag skriver ju väldigt sällan om Rasmus nu för tiden. Det är för att nu är han så stor så att det valet ska vara hans, och inte mitt. Jag kan skriva om allmänna saker, som att han ska komma hälsa på, sova här osv. Men inte mer än så.

Meningen var att han skulle ha kommit hit i helgen, och jag såg fram emot att få ha alla tre troll under ett och samma tak. Rasmus är ju oftast här när trollen är hos Kim. Det har bara blivit så, det är hans och min tid.

I söndags (har jag för mig att det var) opererades hans farmor, och p.g.a komplikationer efter så gick hon bort i tisdags. Rasmus har alltid stått farmor och farfar nära. Han är ute på deras land i stort sett hela somrarna och fiskar och har det bra. Han firar varje nyår och varje midsommar med farmor och farfar. Så naturligtvis mår han otroligt dåligt och sörjer något oerhört. Och när trollen skulle vara hemma i helgen så stannade Rasmus hemma hos sig. Jag förstår honom, att han inte riktigt orkar med småsyskonen just nu.

Jag känner mig oerhört otillräcklig som mamma åt Rasmus just nu. Jag kan inte krama om honom, trösta honom när han är ledsen. Jag kan inte ha honom hos mig, för att han inte orkar när det finns två småsyskon här som inte förstår det där med sorg och kan visa hänsyn utifrån det. Jag vet inte vad jag ska säga, för inget man säger gör ju den minsta lilla skillnad. När någon man älskar går bort kan inget nån säger eller gör, göra det hela det minsta lilla bättre. Jag vill ju finnas där för honom på alla sätt. Han vet att jag finns här dygnet runt om det är något. Jag hoppas i alla fall att han vet det. Men jag önskar så att jag kunde komma på rätt sak att säga. Att jag kunde komma på någonting alls att säga, mer än att jag finns här.