Det var ett två timmar långt möte som var helt bortkastad tid. Eller ja, inte för två av Leos fröknar som var med, de fick ju höra vad jag fick höra på första återgivningssamtalet. Hans pappa dök inte ens upp, men det var ju ingen större överraskning. det är ju viktigare att riva väggar. Den övriga tiden gick åt till att hab berättade lite om sin verksamhet, som går ut på att det finns ingen hjälp och ingen stöttning i praktiken. Det de kan erbjuda är en två dagars föräldrautbildning om Asperger. Men det vet jag ju redan. Jag har setat i timmar på olika sidor och forum, plus att jag har levt med min son i snart sex år och vet hur det fungerar hos honom. Jag vill ju ha hjälp och stöd med att förstå honom, varför han gör som han gör ibland och hur jag kan stötta honom på bästa sätt som fungerar och känns bra för honom.
Men nej, den enda hjälp jag fick, och som det verkar att vi kommer att få, är att jag blev upplyst om att jag är berättigad till att söka vårdbidrag och hur jag går till väga. Vilket jag redan visste. Jag frågade om var jag ringer för att boka läkartid, eftersom man ska skicka in läkarintyg på hans svårigheter, men det visste hon inte. Efter mycket om och men fick jag veta vilken mottagning jag eventuellt skulle ringa till för att boka en läkartid.
Två timmar senare gick jag därifrån både förbannad och ledsen. Sammanfattningen på 14 sidor ifrån psykologen som gjorde utredning innehöll flera sidor på vad som Leo har problem med, vad han behöver hjälp med, och även vilken hjälp han behöver. Den delen tror jag att hon ifrån hab låtsades att hon inte hörde. För hon nämnde inte med ett ord någonting om det. Det enda förslaget, förutom vårdbidraget, var att vi borde flytta till andra sidan stan för att komma närmare en skola som passar Leos behov bättre. Det nämnde hon minutrarna efter att vi hade diskuterat hur mycket Maja får stå tillbaka just på grund av sin lillebror och hans problematik. Ja då är det ju jättebra att vi flyttar så att hon måste byta skola och förlora alla sina kompisar. Vi offrar helt enkelt henne för att hennes lillebror eventuellt kommer att gå i en annan skola.
Jag gick hem till lillebror och tog en kaffe och hämtade det gigantiska paketet som innehöll en klädbeställning till hela familjen. Sen vidare ner på stan, köpte med mig kinamat och åkte hem. Jag kände mig arg, ledsen, besviken, ja helt enkelt alla negativa känslor man kan tänka sig.
På måndag är det jag som mailar mitt personliga ombud och ber henne kolla upp vad hab faktiskt kan/bör/ska ställa upp med för hjälp. De kan inte bara sitta där och konstatera att det finns en otroligt allvarlig problematik och sen bara rycka på axlarna och säga att de kan minsann inget göra. Blir arg bara jag tänker på det.
Tur att jag då har såna underbara och stöttande vänner. Janna tipsade om en sida med övningar för Leo, och även om hab i en annan stad som är tusen gånger bättre och erbjöd sig till och med att be sin habtant höra av sig om inget hjälpte. Underbara Sara letade upp både en stödgrupp här i Eskilstuna och deras fb-sida.
Idag blir det att gå ut och äta med pappsen. Han ringde i veckan och frågade om jag kunde idag, vilket jag kan. Han ville även höra mer om Leo och allt annat som händer runt omkring. Sen var han snäll och lovade att inte ringa före tolv idag så att jag fick sovmorgon. Och det fick jag, vaknade för en timma sen. Då hade jag ett god morgon-sms ifrån Maja. Bästa sättet att starta en dag på.
Nej, dags att kicka igång dagen. Har egentligen tusen saker jag borde göra, men har fortfarande ingen energi. Den sista lilla gnuttan försvann igår under mötet.
För dig kämpar jag till sista andetaget
6 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.