Det är alltid mitt fel

Har man EIPS så är det ofta man reagerar ologiskt, det är jag den första att erkänna.

Dock är det minst lika vanligt att omgivningen ofta själva agerar fel, men anser att det är personen som har EIPS som gjort fel. Det blir en väldigt bekväm ursäkt. "Nej, jag har inte gjort något fel. Det var ju du som agerade fel och det är ju för att du har Borderline."

Det har jag upptäckt mer och mer allt eftersom jag blir mer stabil, inser mina svagheter och jobbar med dem. Förut var det oftast jag som gjorde fel, det är jag väl medveten om.

Men desto längre jag kommer i min behandling och ändrar mitt agerande till att bli lite mer "så som det ska vara", tänker efter före och försöker att agera efter förnuft istället för pang på med känslor, så är det fortfarande mitt fel.

Omgivningen har helt enkelt vant sig vid att det alltid är personen med EIPS som agerar ologiskt eller fel, att de själva inte tänker över sin egen del i det. De behöver inte tänka över sitt eget agerande utan kör på i samma hjulspår som vanligt. Det är den sjuka som agerar fel, i alla lägen. Helt enkelt eftersom det alltid har varit så.

Men när den sjuka tar steg efter steg framåt för att bli frisk, så hänger omgivningen inte med. För det finns ingen hjälp för dem. Den sjuka får behandling och kommer framåt, men inte omgivningen. De ser på den sjuka på samma sätt som alltid, som en ologisk människa som helt styrs av sina känslor, och har varit en del i karusellen så pass länge. Den sjuke utvecklas till att bli frisk, att ändra på karusellen. Men inte omgivningen som fortsätter att snurra i den gamla karusellen och då blir det krockar. För omgivningen har vant sig vid ett ologiskt beteende, som de ofta själva, helt omedvetet, själva blivit en del av.

Men vad händer när den sjuka börjar att agera mer logiskt istället för känslomässigt, när omgivningen är så vana vid det känslomässiga agerandet? Jo, det fortfarande den sjukas fel, för så har det ju alltid varit och omgivningen kan inte se att det ändras och att de själva faktiskt kanske har en stor del i att även om den sjuka utvecklas och ändrar beteendet till lite mer "som det ska vara" så är det fortfarande kaos. Helt enkelt för att det är bekvämt att det är mitt fel, istället för att se sin egen del i det hela.