Den nakna sanningen

Det har hänt en hel del på mindre än sex månader. Min mormor gick bort på julaftonskvällen, jag bröt med mamma, Leo fick en diagnos som hans pappa inte vill kännas vid vilket betyder att jag får ta allt själv, jag har fått två nya diagnoser och Maja mår dåligt eftersom att kontakten med pappa är obefintlig förutom när de är där. Inga samtal, inga sms, ingenting.

Själv har jag inte hunnit med att ta tag i något av det eftersom det har kommit som på ett löpande band. Alla känslor ligger outforskade i kroppen och bara pyser.

Varje kväll när trollen har gått och lagt sig och jag kryper upp i soffan så gråter jag tills det är dags för mig att gå och lägga mig. När alarmet ringer klockan sex stiger jag upp, klistrar på ett falskt leende som får sitta där tills det är kväll, trollen lagt sig och jag krupit upp i soffan. Då är all ork slut och tårarna kommer och slutar aldrig att rinna.

När jag var hos läkaren i torsdags kunde han, förutom mina två nya diagnoser, konstatera att jag slog i topp på depressionskurvan och han var orolig över att jag var deprimerad. En reaktiv depression. Jag viftade bort det hela med att det hade blivit lite dåligt med sömn tiden innan jag fyllde i skattningsskalorna och det var därför jag inte hade mått så bra. Men nu, när jag börjat att sova ordentligt (vilket jag inte har, det är mycket värre än då), så var allt bara finfint igen.

Men sanningen är att han har rätt. Jag har bara inte velat erkänna det, varken för mig själv eller någon annan. För jag har inte tid att må dåligt med allt som händer runt omkring. Jag har inte orken till att fixa med allt, samtidigt som jag då även ska försöka att hantera mitt mående. Jag är så trött på att vara "hon som alltid mår dåligt på nåt sätt", att jag bara vill låtsas, för ett litet tag, att allt faktiskt är bra.

Men Sara undrade igår hur jag mådde, på riktigt, och då kom allt fram. Det bara sprutade ur mig utan att jag kunde stoppa det. För att hon frågade, på riktigt, och inte bara i förbigående som folk ofta gör utan att vara allt för intresserade av svaret. Men hon tog sig tiden till att fråga för att hon faktiskt verkligen ville veta.

Jag somnade lättad, men livrädd. Lättad för att jag faktiskt erkänt hur det ligger till. Men livrädd för vad som händer nu. Nu när jag erkänt vilka känslor som faktiskt finns. Nu kan jag inte längre låtsas som att de inte finns där och allt är bara bra.

Men gud så skönt det kändes när jag vaknade i morse, det var tusen gånger lättare. Nu behöver jag inte låtsas längre. Jag behöver inte pusha på mig när jag egentligen inte klarar mer, i syfte att inte visa hur det faktiskt ligger till. Jag tillåter mig själv att må dåligt, och att vara snäll emot mig själv medan jag läker. Att hushålla med krafterna och enbart lägga det på vad som är viktigt; trollen och att ge mig själv tid att ta itu med allt och bearbeta det.

Vad gör det att det bor dammråttor under sängen? De försvinner inte bara för att jag hoppar över dammsugningen idag och istället sätter mig på balkongen med en bok och slappnar av, och tar dammsugningen i morgon. Vad gör det att det är kaos på databordet? Det är kvar i morgon, och jag tar mig hellre tiden att sitta ner vid datorn och skriva ner det här, för att få ur mig alla känslor som en del i läkeprocessen. Vad gör det att hälften av Majas byxor ligger i tvätten som jag inte kommer att ta hand om idag för att jag istället kommer att lulla runt och göra ingenting, hon är ledig både måndag och tisdag och kan gå i hemmabyxor man bara har när man är hemma. Tvätten är kvar i morgon.

Nu när jag erkänt hur jag mår, så kan jag faktiskt också börja att göra det bättre. Alla år av återkommande depressioner har gett mig de verktyg jag behöver för att hantera det. Jag har även individualterapi en gång i veckan där jag kan få ännu fler verktyg. Att erkänna är första steget. Det har jag tagit nu, och längtar att få ta itu med de andra stegen för att kunna må bra.