Mitt gråtiga humör har hållit i sig hela dagen. Vissa dagar är DBT jobbigare än att leva med Borderline. Det är jobbigt med alla dessa känslokast som kommer med EIPS, men att sen också behöva komma fram till när, var hur och varför och verkligen gå in i dessa känslor... Vissa dagar vill jag bara ge upp. Bädda ner mig och låta någon annan ta över allt och inte kliva upp förens jag mår bra igen.
Men så kommer kvällen. Stunden då jag kryper upp i soffan med två trötta, gosiga troll, ett på varje sida. Den är oslagbar. Då existerar inget annat än vi tre. Men så fort de är omstoppade i sina sängar och nattade så kommer gråtigheten igen. Det ska faktiskt bli skönt att det inte är någon DBT nästa tisdag.
2 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.