You don't know how sick you make me

I måndags var vi ju som bekant hos familjerätten, jag och trollens pappa. Precis som förra gången var det så fina ord, och precis som förra gången visste jag att det inte var något annat än ord. Men att han skulle bryta våran överenskommelse efter bara några dagar trodde inte ens jag.

Enligt vad han sa då, så låg han efter med både hyra och andra räkningar och det var därför han inte kunde hjälpa till med vinterkläder till trollen.

Så idag var jag tvungen att panikköpa termobyxor till Maja eftersom hennes blev stulna i skolan, och på torsdag kommer hon att få en receptförnyelse som måste hämtas ut samma dag. Och hennes kära far kan inte hjälpa till, för han har ju inga pengar. Dock så är vi ju överens, trodde jag, om att han ska hjälpa till när det är stora, nödvändiga utgifter.
Efter torsdag har jag lagt ut 4000 kr på vinterkläder och medicin, på existens minimum. Han har fast jobb.

Idag fick jag veta den verkliga anledningen till att han inte kunde hjälpa till med mer än sammanlagt 300 kr. Det är inte för att han inte har några pengar. Det är för att han gått och förlovat sig, och även de billigaste förlovningsringarna går på ungefär en tusenlapp.

Så trots att jag ringt och bönat och bett, trots våran överenskommelse, trots alla fina ord så hamnar hans barn ändå längst ner på priorigeringslistan. Hund och förlovning är viktigare.

Visst, jag har fixat det de behöver, både med kläder och medicin, men det har varit på bekostnad av annat. Maja är i desperat behov av byxor, jag har bara ett par byxor och inga varmare skor än gympaskor. Leo behöver tjocka tröjor.

Jag saknar ord. Han är inte värd att kallas pappa. Pappa är inget man blir automatiskt, lika lite som mamma, det är något man gör sig förtjänt av att få äran att kalla sig.