Familjerätten

Ja, det var väl det jag visste. Jag skrev ju tidigare om hur det skulle bli.

Och det var ungefär så det var. Vad jag än tog upp, så var det mitt fel. Att han inte hade ringt trollen var mitt fel för jag hade sagt att det skulle han minsann inte göra. Jo tjena. Att han inte kunde hjälpa till med trollens vinterkläder och Majas mediciner hade inte med hans föräldraroll att göra, utan hans privatliv. Att han inte skrev nånting om dem i breven utan enbart sig själv var på nåt sätt också mitt fel, fast jag hängde inte riktigt med i hans resonemang hur det var mitt fel. Jag blev förvånad över att han inte påstod att krisen i mellanöstern var mitt fel också.

Sen började han att beklaga sig över att jag stängde honom ute, att han inte vet nånting om sina barn. Där ungefär var hans näsa så lång så att den slog i väggen. Jag har alltid informerat honom om trollen och sånt jag tycker att han behöver veta, som kontaktfamiljen, läkarbesök och liknande. Fast sen råkade han ju försäga sig att han läser min blogg, så han har ju faktiskt total insyn i deras liv, även sånt jag inte har informerat om, som att Maja nu kan sortera sin smutstvätt själv. Och det var även mitt fel att han inte ringde och frågade hur något hade gått, för han var rädd för att prata med mig. Alltså, ni som sett mitt ex garvar ihjäl er nu. För er som inte sett honom så kan jag beskriva honom. Han är huvudet högre än vad jag är, består enbart av muskler, är tatuerad så att man knappt ser huden, piercings och feta kedjor runt både handleder och halsen. Och han är rädd, för mig, i telefon.

Och vad han än sa så satt bara handläggaren och nickade och höll med honom. Jo det är säkert. Han kunde säga vad han ville om mig, vilket han gjorde, och det var ok. När han halvskrek åt mig och jag sa att han behöver inte tala i den tonen till mig, så sa hon bara att jag måste ju förstå att han är upprörd och då kan man reagera så. När jag höjde rösten så sa hon åt mig att det inte var ett konstruktivt sätt att tala.

Så det slutade med att jag blev på sätt och vis tvingad till att skriva på ett avtal om umgänge. Jag skriver tvingad, för även om familjerätten inte har någon beslutsrätt, så var hon noga med att informera att om jag inte gjorde det, skulle de stödja honom om det kom till en vårdnadstvist.

Men han kan vara hur manipulativ han vill, faktum kvarstår att han fortfarande är lika dum som när han pundade. Jag är däremot inte dum. Så jag hittade ett kryphål i den överenskommelsen. Eller ja, två. För mitt krav var att för att umgänge ska komma igång, så ska han börja att visa ett intresse för sina barn, att i breven inte bara skriva om sig själv, utan även om dem och deras liv. Och att umgänge i såna fall ska komma igång efter nyår, men inget bestämt datum. Det är alltså en tolkningsfråga. Vad är tillräckligt med visat intresse? Och när efter nyår ska det komma igång?

Jag önskar inget hellre än att det verkligen ska fungera. Att han vaknat upp och insett hur mycket han faktiskt saknar sina barn och vill vara en aktiv del i deras liv. Men genom kryphålet i överenskommelsen försäkrade jag mig också om att det slutgiltiga beslutet ligger hos mig. Så att det inte är han som även i fortsättningen dikterar hur det ska vara, på bekostnad av barnens mående. Så jag förbereder mig på det värsta, men hoppas på det bästa, som underbara Sara sa. För jag vill inget hellre än att mina barn ska få sin pappa tillbaka. Men då ska det vara en pappa som faktiskt vill, och inte bara för att det ser bra ut inför andra.