När man vill komma framåt

Trots att jag är mer död än levande har det gått rätt lätt att vänja sig vid att gå upp tidigt. Det är inte som att jag studsar ur sängen, jag släpar mig fortfarande upp som en zombie, men upp kommer jag utan att missbruka snooze allt för mycket.

Tisdag innebär frukostgruppen. Jag ska också försöka få tag på min handläggare som jag jagat i två veckor nu. Först förlängde hon sin semester, sen var hon där men hade ingen telefontid och igår var hon inte där. Så det är bara att försöka idag igen. Jag börjar ledsna nu.

Jag ska ju prata med henne om att jag börjar bli färdig med arbetsrehabiliteringen och vill gå vidare till nästa steg. Jag får ju inte påbörja eller avsluta nånting utan hennes samtycke. Vilket inte är ett problem eftersom hon alltid samtycker. Men för att kunna påbörja nästa steg måste jag ju i alla fall prata med henne. Extra mycket i det här fallet eftersom att hon måste skicka en remiss till stället jag vill börja på.

Nu känns det ännu en gång som jag står och stampar på samma ställe när jag är redo att gå vidare. Och står jag och stampar för länge på samma plats börjar jag att må dåligt och då kan jag inte komma vidare pga det.

Jag och mina tofflor är redo för nästa steg!