En fråga om Borderline i kommentarerna

Jag fick en fråga i en kommentar som jag kände att jag vill svara utförligt om, då jag får den med jämna mellanrum. Även för att jag tycker att personen skulle få ett ordentligt svar, och det blir lite för långt för att ta i en svarskommentar. Är det något som ni undrar mer över så är det bara att skriva en kommentar (när det gäller såna här saker är det ok att kommentera anonymt) och så kan ni även läsa intervjun med mig i tidningen Mama om hur det är att vara mamma med diagnos.

"Är du heltidssjukskriven? Hur länge har du varit det? Vad står det på din sjukskrivnig? Jag är sjukskriven med, vill gärna veta mer om din situation."

Ja, jag är heltidssjuskriven och har varit det i stort sett hela tiden sen Leo föddes, och han fyller åtta i år. Innan dess har jag varit sjukskriven i omgångar. Jag är sjukskriven för huvuddiagnos Borderline personlighetsstörning med två underliggande diagnoser.

Jag har varit i kontakt med sjukvården sen tidiga tonåren, och spenderade min 16-årsdag inlagd på BUP. Blev utskriven därifrån efter någon månad, då jag mådde sämre än när jag blev inskriven. När jag blev utskriven därifrån lovade jag mig själv att aldrig mer bli inlagd, och det har jag hellre aldrig blivit, även om många tror att jag på grund av min diagnos åker ut och in på psyket konstant.

Sedan dess har jag träffat otaligt antal läkare och alla har ställt olika diagnoser (tror att jag har fått i stort sett alla diagnoser förutom schitzofreni) efter bara några minuters samtal, och alla diagnoser har senare visat sig vara helt fel.

Det var inte förens för bara några år sedan jag fick träffa en läkare som hade läst hela min journal (stackare, han måste ha varit upptagen i en vecka bara med det haha) och som hade lagt märke till att ingen någonsin gjort en ordentligt screening. Den screeningen pekade åt två håll (borderline personlighetsstörning och nån form av npf, mest troligt ADHD) och jag fick göra fler utredningar.

Efter ungefär ett års utredningar fick jag diagnosen Borderline. Utredningen för npf visade att jag uppfyller inte tillräckligt många kriterier för att få en diagnos, men tillräckligt många för att det ska ge mig problem i vardagen. Tyvärr har de blivit väldigt restrektiva med mediciner emot sånt, så jag får inte medicineras utan en diagnos.

Jag övergav dock strax efter det öppenvården pga konstanta läkarbyten och krångel och började gå hos en privat psykiatriker som har gjort ytterligare utredningar som visade på tre diagnoser till; Bipolär typ 2 och två "mildare" personlighetsstörningar än Borderline. Mellan varven även en fjärde diagnos; reaktiv depression som jag medicinerar emot i förebyggande syfte. Dock satte han inte diagnosen Bipolär för även om poängen på utredningen visade på det klart och tydligt tyckte han samtidigt att vissa otroligt viktiga faktorer saknades och att jag därför inte har den diagnosen. De andra två personlighetsstörningarna går ihop med Borderline personlighetsstörning, men det finns ingen behandling för dem. Som "tur" är så är mina största problem där även sånt man arbetar med i DBT.

Jag fick påbörja DBT-behandling som jag snart är färdig med. Jag är färdig med gruppterapin och går nu enbart en gång i veckan i individualterapi och ska göra minst till sommaren. Två gånger i veckan har jag även arbetsrehabilitering. Min arbetsförmåga (matchad emot hela arbetsmarknaden) bedöms vara noll. Tyvärr får jag ingen sjukersättning ifrån försäkringskassan med motiveringen "forskningen går framåt så om 15 år kan jag vara frisk) men de bedömer samtidigt min arbetsförmåga vara så låg att jag inte ens klarar deras minimikrav på rehabilitering. Så jag har fått söka mig andra vägar och går nu via öppenvården.

Det har varit en lång väg hit (ifrån tidiga tonåren och i år fyller jag 35) men nu, äntligen, börjar jag känna att jag står med fötterna på jorden. Men varje dag är en avvägning för vad jag klarar av. Första prioritet är alltid barnen och vissa dagar finns det ingen energi alls förutom till att ta hand om dem. Då Borderline personlighetsstörning är en känslomässig störning så tar alla känslor otroligt mycket energi, och den energi som finns kvar får jag vara sparsam med.

Hade jag fått frågan för bara fem år sen hur jag såg på framtiden hade jag svarat att den ser rätt hopplös ut. Idag är jag otroligt hoppfull, även om jag vissa dagar tycker att allt är åt helvete och att det aldrig kommer att bli bra. Men min behandling i kombination med medicinering har visat mig att det går att komma framåt efter att ha stått still och stampat på samma fläck i hela livet.

Jag har även de mest finaste människorna omkring mig som finns där och stöttar, pushar på och lyssnar, hjälper och avlastar. Först min fina mamma som är min absolut bästa vän och som jag kan prata med om allt. Hon har funnits där för mig genom hela den där resan, även om jag kan gissa att vissa gånger har det varit lika jobbigt för henne som för mig. Hon har hjälpt mig på så många olika sätt. Kontakt med sjukvården när jag var tonåring, ekonomiskt när det har krisat (för man blir inte rik på att vara sjukskriven), avlastning med trollen när jag hade dem ensam och de inte var hos sin pappa alls, och bara att lyssna och lugna när jag gått in i panikläge av olika anledningar.

Sen har jag världens bästa Kalle. Vi kanske inte snackar så överdrivet mycket om just känslor och liknande, men han stöttar på andra sätt. Som sällskap när jag behöver tänka på annat, drar ut mig när jag stänger in mig hemma, tar sig tid med trollen, och jag vet att jag skulle kunna ringa honom klockan fyra på natten och han skulle vara här på en kvart.

Jag har även världens bästa lillebror. Shit, ingen kan få mig att skratta som han kan. Vi har samma sjuka humor, vi slänger käft på ett sätt som jag inte kan göra med någon annan och jag skulle aldrig klara mig utan honom. Det bandet vi har med varandra är svårt att skriva ner här, för jag tror inte att det finns några ord för att förklara det.

Blev lite gråtmild av det här inlägget haha. Det är så mycket jag har gått igenom, kämpat med och försökt att övervinna så det är jobbigt att tänka tillbaka på allt och ta in allt på en gång.

P.S. Ni vet väl om att ni kan rösta en gång per dag i tävlingen om veckans blogg?