Innan vi gick till dagis ringde jag min handläggare för att ändra tiden hon skickat ut om mötet med rehabsamordnaren vilket inte var några problem. Jag frågade vad det var exakt vi skulle göra och jag hade fel, det var inte en utredning av arbetsförmåga. Vi ska enbart träffas och prata, utan något tvång, och se om det finns något de kan hjälpa till med oavsett om det gäller nån form av aktivitet (vilket både min handläggare och jag var skeptiska till då det inte gått så bra tidigare), hjälp med att ansöka om sjukpenning eller något annat. Hon var väldigt noga med att betona att jag kommer inte på något sätt att bli tvingad in i nån åtgärd, min behandling går före allt sånt. Så vi ska ha ett möte där vi ska diskutera mitt mående och om jag behöver någon mer hjälp, om jag ska ansöka om något hos försäkringskassan, om jag själv har några idéer. Man läser överallt om folk som blir tvingade in i meningslösa åtgärder som enbart leder till att de mår sämre så jag blev så glad att min handläggare istället vill hjälpa till med att jag ska må så bra som möjligt utifrån mina behov.
Jag går iväg och lämnar Leo på dagis och han studsade hela vägen dit och var så glad över att få träffa fröknarna igen. Barnen struntar han i. Säger hej då, puss och kram och går hem.
Ska kolla mailen lite fort innan jag hoppar in i duschen och då ringer mobilen och det står ett konstigt nummer jag aldrig sett förut. Då är det rektorn för skolan rakt över gatan som Leo egentligen tillhör som jag mailade för att få till ett möte. Det är lika bra att göra det trots att jag har en annan skola jag föredrar för det är inte säkert att Leo kommer att tillhöra den skolan om de inte går med på att han ska få det stöd han behöver.
Rektorn är väldigt trevlig och positiv till ett möte med mig och någon ifrån förskolan för att diskutera kring vilket stöd Leo kommer att behöva och hur de kan göra hans skolgång så bra som möjligt. Det är alltså samma rektor som förut vägrat att ha ett möte med motiveringen att det behövs inte för de har andra barn som har särskilda behov som klarar sig så bra så. Men nu tyckte hon det var jättebra att jag hörde av mig i så god tid så att vi har tid på oss att planera. Jag hoppas verkligen att det faktiskt kommer att gå bra så att han kan börja i den skolan. Jag tror att han skulle växa otroligt av att kunna gå med syrran och inte behöva ha med mamma dit och hem vilket han skulle bli tvungen till om han skulle börja på den skolan jag också mailat till och som är toppen för barn med lite mer behov av stöd och hjälp.
Det blev verkligen en toppenstart på dagen måste jag säga. Och nu ska jag göra den ännu mera toppen genom att hoppa in i duschen och sen städa bort julen. Det har första prioritet nu, tvätt och annat kan vänta för nu spyr jag snart om jag ser en enda tomte till.
Ivrig att få komma iväg till dagis
1 kommentarer:
Din kommentar har självklart med inlägget att göra. Om inte så maila istället.
Din ip-adress sparas och kan givetvis spåras.
Anonyma kommentarer publiceras inte.