Att få älska vem man vill

För mig är kärlek något vackert, oavsett i vilken form det än är. Kärleken till ett barn, en vän, familj eller partner. Det finns i min värld ingen kärlek som är fel. Men hur är det om din partner är av samma kön som du? Hur reagerar folk då? Och varför är det så viktigt att vi ska kunna sätta en etikett på människor utifrån vem de älskar?

Alla känner vi till uttrycket "komma ut" när man talar om homosexuella. När man går ut och offentligt talar om att man älskar någon av samma kön. Jag blir sorgsen över att man ens ska behöva komma ut, och samtidigt glad över att så många är så modiga att de vågar komma ut och berätta att "hej, den här personen älskar jag".

Inom sportvärlden är homosexuella något sällsynt, tänk bara själva vilka rubriker det blev när en känd fotbollsspelare gick ut och berättade att han var gay. Nu tror jag inte att sportvärlden är ett undantag ifrån övriga världen, det finns säkert många, många fler, men som inte vågat ta steget än.

Först tänkte jag att det nog har att göra med machokulturen, men kom på att det är ju nästan lika ovanligt inom damidrotten där den sortens machohets inte finns. Varför är det så?

En kvinna som dominerar inom sitt område har länge varit ensam om att vara öppet gay, pokerspelaren Vanessa Selbst. Hon har berättat om hånfulla kommentarer och ett elakt, och i mitt tycke, barnsligt bemötande. Men hon är stark och  låter det rinna av henne som vatten på en gås. En förebild.

I år fick hon även sällskap av ännu en pokerspelare, Jason Somerville, som använde sig av sin blogg för att komma ut. Ett mycket fiffigt sätt enligt mig. Han har bemötts positivt efter sitt uttalande och fått stöd både inom pokervärlden men även inom sociala medier.

Jag önskar att fler kunde samla modet till att komma ut, och att när de gör det får de samma bemötande som Jason Somerville fick. För kärlek är i min värld något som ska hyllas, inte något som ska hånas.